Hur ställs och vem ställer diagnosen Parkinsons sjukdom?

Jag ställde frågan till Per Odin, professor i Neurologi och överläkare och chef för avdelningen Neurologi vid Skånes universitetssjukhus i Lund och Per svarar så här:

– Diagnosen Parkinsons sjukdom bör ställas av en läkare med god erfarenhet av sjukdomen, i regel en neurolog eller geriatriker. Detta är Swemodis mening och uttrycks också i Socialstyrelsens riktlinjer. Det är inte rätt att dessa diagnoser ställs av allmänläkare (om inte dessa råkar vara mycket Parkinson-erfarna).

Det finns undersökningar från England som visar att diagnosen bara är korrekt i 50% om den ställs av ”General Practitioner” (allmänläkare). Diagnosen kan i typiska fall vara enkel att ställa, men många gånger är det mer komplicerat. Diagnosen är i första hand klinisk och ställs idag på basen av diagnostiska kriterier som Movement Disorder Society publicerat. Patienter bör vid misstanke om Parkinsons sjukdom remitteras till specialist för diagnos.

Personer med Parkinsons sjukdom går ofta med lätt framåtlutad ställning och långsam hasande gång. Steglängden blir allt kortare så att man måste småspringa för att inte ramla. Många har också svårt att påbörja det första steget och står istället stilla och stampar.

Olika typer av diagnostik

Kärnan är att man ska ha Brady/Hypokinesi (förlångsamning av motorik) samt antingen rigiditet (stelhet) och/eller tremor. Sedan görs en CT eller MRT av hjärnan för att utesluta andra orsaker.

I tveksamma fall kan man göra en DAT-Scan-SPECT eller en Fluorodopa-PET för att säkra diagnosen (dessa metoder har mycket hög säkerhet vad gäller att fastställa att Parkinsonsjukdom föreligger). Parallellt sätter man in Parkinsonbehandling och effekt av denna stärker diagnosen.

När det gäller atypisk Parkinson säger Per Odin följande:

– Misstanken om att det rör sig om en atypisk Parkinsonsjukdom (exempelvis MSA, PSP eller CBD) uppkommer ofta när man inte får den förväntade effekten av Parkinsonläkemedel. Ibland kan man utifrån patientens symtom säga om det är en atypisk Parkinsonsjukdom och vilken det är.

Ofta behöver man emellertid olika undersökningar. Det kan handla om tester med Parkinsonläkemedel (L-dopa test, Apomorfintest), undersökning med FDG-PET (mäter metabolism i olika delar av hjärnan), Magnetresonanstomografi (MRT), ryggvätskeprov, tester av det vegetativa nervsystemet eller neuropsykologiska undersökningar. Med tiden brukar det klarna vilken typ av Parkinson det är, men med nämnda typer av diagnostik kan man tidigare nå korrekt diagnos.

Mer detaljer finns på swemodis.se (Swemodis terapiråd).