Insulinets upptäckt – ett av medicinens största genombrott

I dag kan diabetes behandlas effektivt – men före insulinets genombrott var sjukdomen ofta en dödsdom.

De första spåren av sjukdomen

Diabetes är en sjukdom som följt människan i tusentals år. Redan långt innan man visste vad insulin var, eller ens kände till bukspottkörteln, hade läkare i olika delar av världen observerat symtomen med förvånande precision.

I den egyptiska Ebers Papyrus, omkring 1500 f.Kr., beskrivs en sjukdom där människor kissar mycket och går ner kraftigt i vikt. I den indiska ayurvediska medicinen talade man om madhumeha, “honungsurin”, och noterade att urinen var söt och att myror drogs till den – något som faktiskt användes som ett diagnostiskt tecken.

En egyptisk läkarsäck med örter och medicinska skrifter. Redan för flera tusen år sedan beskrev man symtom som i dag känns igen som diabetes.

Läkarna gjorde också en iakttagelse som ligger nära dagens medicinska förståelse: att sjukdomen kunde förekomma både hos unga, smala personer och hos äldre, mer överviktiga.

I traditionell kinesisk medicin beskrev man ett tillstånd som kallades “xiao ke” – ungefär “törst-syndromet”. De typiska symtomen var extrem törst, stora urinmängder och viktminskning.

Försök att behandla – innan man förstod

Trots dessa tidiga insikter skulle det dröja mycket länge innan man kunde behandla sjukdomen. Under 1700- och 1800-talen började europeiska läkare förstå att kosten hade betydelse, även om orsaken fortfarande var okänd.

Den skotske läkaren John Rollo beskrev 1797 en behandling där patienter åt nästan enbart kött och fett och undvek kolhydrater som bröd, potatis och socker. Det var en av de första dokumenterade lågkolhydratdieterna. Behandlingen kunde ibland lindra symtomen, men botade inte sjukdomen.

Särskilt barn med det som idag kallas typ 1-diabetes dog fortfarande ofta inom kort tid. I början av 1900-talet blev behandlingen ännu mer drastisk när Frederick Madison Allen införde svältdieter med extremt lågt kaloriintag, i ett försök att förlänga livet tills en bättre behandling skulle kunna utvecklas.

Bukspottkörteln – den avgörande pusselbiten

Under slutet av 1800-talet började forskare ana att bukspottkörteln spelade en avgörande roll i diabetes. År 1889 visade Oskar Minkowski och Joseph von Mering i ett uppmärksammat experiment att en hund utvecklade diabetes efter att bukspottkörteln opererats bort. Redan 1869 hade Paul Langerhans beskrivit små cellöar i bukspottkörteln, de så kallade Langerhanska öarna, men utan att veta deras funktion. Tillsammans blev dessa upptäckter avgörande för att förstå att sjukdomen hade en biologisk grund – och att den kunde påverkas.

De första testerna – innan blodsockret kunde mätas

Parallellt utvecklades metoder för att diagnostisera sjukdomen mer systematiskt. På 1800-talet tog kemisten Hermann von Fehling fram ett test där urin blandades med en blå lösning som förändrade färg om socker fanns närvarande. Det var en tidig form av laboratoriediagnostik, även om den hade en viktig begränsning: den visade socker i urinen, inte i blodet. Det innebar att sjukdomen ofta upptäcktes sent.

När allt förändrades

Genombrottet kom 1921, när Frederick Banting och Charles Best lyckades isolera insulin. För första gången gick det att behandla diabetes effektivt, och sjukdomen gick från att vara nästan alltid dödlig till att bli kronisk och behandlingsbar.

Frederick Banting och Charles Best i laboratoriet 1921, där insulin för första gången isolerades.

När insulin kom till barnsjukhuset i Toronto (1922)

En av de mest berättade historierna i medicinens historia utspelar sig på Toronto General Hospital i början av 1922.

På den tiden låg många barn med svår diabetes på sjukhusets vårdavdelningar. Utan insulin var prognosen mycket dålig. Barnen behandlades med extrema dieter och många var svårt avmagrade. Många låg i diabetisk koma och visste man att slutet ofta var nära.

Barnen på sjukhuset i Toronto 1922.

När insulinbehandlingen blev möjlig började läkare ge injektioner till barnen på avdelningen.

En läkare beskrev senare vad som hände.

Han gick från säng till säng och gav insulin till barnen som låg i koma. Föräldrarna satt vid sängarna och väntade, ofta med vetskapen om att de snart skulle förlora sitt barn.

Men efter en stund började något förändras.

När läkaren kom tillbaka genom avdelningen hade barn efter barn vaknat ur sin koma. Några började röra sig, andra öppnade ögonen. Föräldrarna satt plötsligt med barn som de trott var döende – men som nu levde.

En läkare beskrev scenen ungefär så här:

”När vi gick genom avdelningen var den fylld av döende barn. När vi gick tillbaka började de vakna.”

Det var ett ögonblick då medicinen bokstavligen förvandlade död till liv.

Upptäckten av insulin av Frederick Banting och Charles Best blev därför snabbt ett av de största genombrotten i medicinens historia. För första gången kunde barn med Typ 1-diabetes överleva och leva vidare.

Från då till nu

Idag mäts blodsocker direkt, ofta med HbA1c och kontinuerlig glukosmätning, och behandlingen är betydligt mer avancerad och individanpassad. Men vägen dit har varit lång.

Upptäckten av insulin är inte en enskild händelse, utan resultatet av många forskares arbete under flera decennier. Från de första observationerna i antiken till genombrottet 1921 växer bilden fram av hur medicinsk kunskap steg för steg byggs upp – och hur en enda upptäckt till slut kan förändra allt.

Thomas Winberg
Artikelskribent

Maria Gyllström
Redigering och publicering

Källor

Artikeln bygger på forskning och översikter publicerade i ledande medicinska tidskrifter såsom The Lancet, New England Journal of Medicine (NEJM), Diabetologia och Diabetes Care.

Underlag har även hämtats från forskning vid Karolinska Institutet, Lunds universitet och Göteborgs universitet.

Riktlinjer och epidemiologiska data baseras på material från World Health Organization, American Diabetes Association samt International Diabetes Federation.