HemI fokusAvhandlingsintervju med Lina Rosengren

Avhandlingsintervju med Lina Rosengren

Lina Rosengren forskar om vad som krävs för att upprätthålla livstillfredsställelse trots Parkinsons sjukdom. Den 17 december förra året la hon fram sin avhandling i rehabiliteringsmedicin från en av MultiParks forskargrupper. Här förklarar hon de viktigaste rönen och framtida utmaningar inom området.

Berätta om din forskning!

Jag arbetar deltid som läkare inom rehabiliteringsmedicin och resterande tid som forskare med att undersöka mer specifikt vad som påverkar livstillfredsställelse hos patienter med Parkinsons sjukdom.

Det första jag gjorde som doktorand var att utvärdera ett betygsverktyg som används för att bedöma livstillfredsställelse. Därefter utforskade jag vilka faktorer som påverkar livstillfredsställelse i denna patientgrupp.

För att verkligen komma in i kärnan av vad som påverkar deras livstillfredsställelse, bjöd jag in dem att dela med sig av sina erfarenheter under djupintervjuer. Sedan använde jag en kvalitativ metod för att analysera vikten av acceptans och anpassning för livstillfredsställelse. Denna metod gör det möjligt att dokumentera oväntade aspekter inom forskningsområden som är svåra att fånga med slutna frågor och enkäter.

Vi fann att acceptans var en viktig faktor för att patienter med Parkinsons skulle behålla livstillfredsställelsen trots att de lider av en obotlig sjukdom som dessutom blir allt värre (läs mer om detta fynd i den tidigare nyhetsartikeln). Jag såg också att personer med sjukdomen behöver förstå, acceptera, anpassa sig och finna balansen i sin nya livssituation för att uppnå social tillhörighet, vilket är avgörande för livstillfredsställelse. Därför tror jag att nyckeln till effektiv rehabilitering för Parkinsonpatienter ligger i att belysa hur de lyckas uppnå acceptans i olika situationer.

Varför är ditt projekt viktigt? Vilken skillnad kan det göra för patienterna?

Jag skulle säga att den moderna sjukvården är ganska avancerad när det gäller att hitta rätt medicin och justera doser för att lindra symtomen. Men vi saknar fortfarande något botemedel mot neurodegenerativa sjukdomar. Patienterna kommer alltså att behöva leva med dem, och med vetskapen om att de så småningom kommer att bli allt sjukare. För att hantera detta med bibehållen livstillfredsställelse behöver de stöd. Och här finns en betydande kunskapslucka i hur man stödjer dem. Därför behöver vi utveckla våra verktyg och metoder för rehabilitering.

Hur hamnade du på MultiPark?

Jag började i Jan Lexells forskargrupp som doktorand 2013. Eftersom han leder en av MultiParks forskargrupper och mitt examensarbete handlar om Parkinsons sjukdom, blev jag naturligt involverad.

Eftersom jag är den enda doktoranden i vår grupp som arbetar med projekt kopplade till MultiPark och vi dessutom håller till en bit ifrån deras huvudsakliga mötesplatser tog det ett tag för mig att engagera mig aktivt. Först när MultiPark meddelade att de ville ha en arbetsgrupp för unga forskare som förbättrade nätverksaktiviteter i vår organisation hittade jag min roll. Nu hoppas jag att hälsovetare som vi ska få lättare att interagera med de experimentella forskarna inom MultiPark när vi flyttar till Forum Medicum.

Vad gillade du mest under ditt avhandlingsarbete vid MultiPark?

Att träffa andra forskare som undersöker parkinsons sjukdom ur ett annat perspektiv är mycket värdefullt för mig. Det sätter min forskning i ett vidare sammanhang. Att identifiera gemensamma nämnare och mål är motiverande. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva mer nätverkande och samarbeten inom MultiPark framöver.

Vad var det mest utmanande under din forskarutbildning?

Jag tyckte att det var väldigt knepigt att få plats på de obligatoriska kurserna i tid och att pussla ihop det med min kliniska tjänstgöring. Tack vare den nya forskarskolan som nu är på plats verkar detta mycket lättare för den nyligen inskrivna doktoranderna.

Och det mest givande?

Djupintervjuerna med patienterna i mina forskningsprojekt! Att ha tid att verkligen sitta ner och lyssna till sista ordet av det de ville berätta. Deras generositet att dela med sig av personliga erfarenheter var verkligen värdefull. I min roll som kliniker finns det aldrig tillräckligt med tid för detta, vilket är sorgligt och hjärtskärande om jag ska vara ärlig. Att ha möjligheten att gräva i dessa tankar är en gåva. Det finns så mycket kunskap att hämta ur dessa samtal, även om det ibland också har varit frustrerande att inse att de inte får det stöd de behöver. I vissa fall har jag behövt rikta dem mot kollegor på kliniken, där jag vet att de kommer att få adekvat hjälp (nåja, i den mån vi kan erbjuda, utifrån den kunskap vi har idag).

Vad tycker du om att göra när du inte är på jobbet?

Tillsammans med min man och våra två barn tycker jag om att vara utomhus, vandra, cykla mountainbike och att besöka skogen. Träning är en annan hobby, jag gillar allt från löpning och styrkelyft till yoga. Dessutom är jag spinninginstruktör på Gerdahallen.

Vad händer efter avhandlingsarbetet?

Lina Rosengrens avhandling ”On the road to life satisfaction for person’s with Parkinsons disease”

Eftersom jag fortfarande har två år kvar att slutföra min rehabiliteringsmedicin kommer jag att lägga mer kraft på att slutföra det inom en snar framtid. Under tiden kommer jag att ta reda på hur jag bäst utformar en interventionsstudie för att fortsätta det forskningsengagemang jag byggde upp under mitt avhandlingsarbete. Det skulle vara fantastiskt att få input här och att överväga potentiella samarbeten. Min drivkraft är att underlätta patienters tillgång till tvärvetenskaplig rehabilitering oberoende av var de bor.

Läs Lina Rosengrens avhandling: On the road to life satisfaction for person’s with Parkinsons disease (på engelska).

Tre snabba med Lina Rosengren

Familj: Man och två söner (7 och 5 år).
Hobby: Motion och friluftsliv.
Bästa tiden på dagen: Förmiddag, efter att ha ätit frukost, då är jag fortfarande pigg och känner att jag har hela dagen framför mig.

 

Av Martina Svensson

Dela