Ensamhet efter traumatisk olycka

Olika nyanser av ensamhet och på sikt en strategi för att bryta den

Det är söndag m0rgon den 29 juli 2007 och jag vaknar upp i en sjukhussäng på Helsingborgs lasarett.

Vid sänggaveln framför mig står två poliser och en läkare.

Då förstår jag vad som har hänt fast jag hade anat det. Carina har omkommit i bilolyckan som vi var inblandade i vid midnatt, natten mellan lördag och söndag.

Räv trolig orsak till dödsolycka vid Domsten

En 22-årig man och en 52-årig kvinna omkom natten till söndagen i en bilolycka. De två bilarna krockade på väg 111 mellan Helsingborg och Höganäs, i höjd med Domsten. Olyckan inträffade vid midnatt.

 

29 juli 2007 05:26 – utdrag från DN

Carina och jag hade varit på ett bröllop i Höganäs när vi strax söder om Viken, på väg mot Lund, vid avtagsvägen mot Domsten, krockade med en bil som körde i 220 km/timmen. Ynglingarna som körde den motsatta bilen väjde för en räv, fick sladd på sin bil, kom ut på åkern men kom upp på vägen igen och träffade vår bil på höger front och träffar Carina med våldsam kraft. Jag kommer ihåg hur framrutan splittras men sedan blir jag medvetslös. Jag vaknar till när räddningstjänsten sågar i stolpen mellan fram- och baksäte. Jag dras ur bilen och in i en ambulans. Jag har vaga minnen av vad som händer under natten tills jag vaknar och det är ljust.

De första åren efter olyckan – ständig ensamhetskänsla

Mina skador är inte mycket att nämna om i sammanhanget, en ny höft-  protes, krossad handled och blåslagen över hela kroppen. Min sjukhusvistelse blev drygt två veckor även om läkarna rekommenderade ett rehabiliteringshem. Men jag hade praktiska saker att ta tag i där planeringen och genomförandet av begravningen var prioritet ett.

Den första riktiga ensamhetskänslan kom när jag kom hem till ett tomt hus efter sjukhusvistelsen. Vår gamle katt fanns där och närheten till honom var viktig för mig. Han gav mig mycket tröst. Min närvaro betydde säkert mycket för honom också. Det märktes tydligt på honom att han genomgick ett sorgearbete.

Bild på Topsy som sakta tynade bort sedan Carina omkommit.

Mitt sorgearbete började betydligt senare. Läkarna förklarade det med att kroppen behövde all kraft för att läka mina skador så det fanns inte utrymme för att även sörja.

Sex veckor efter olyckan och operationerna fick jag köra bil igen och då började jag också att arbeta. Hade jag inte haft Topsy att ta hänsyn till hade jag stannat kvar på arbetet till sent på kvällarna. Det var en grym ensamhetskänsla att en mörk höstkväll komma hem till villan i en förort till Lund.

Så småningom läkte de fysiska skadorna medan de mentala skadorna aldrig har läkt och de kommer aldrig att läkas fullt ut. Det är jag säker på så här 14 år senare.

De första tre åren lärde jag mig allt om ensamhet, inbillar jag mig. Jag läste om ensamhet som forskare, läkare och psykologer skrivit om.

Vad är ensamhet?

Wikipedias definition är att ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna att man saknar stöd.

Jag läste mig till en del men upptäckte en del egna saker. Det stod tidigt klart att det finns olika nyanser av ensamhet. Och det finns fler nyanser än de jag nämner nedan.

Olika nyanser av ensamhet

• • Ensamheten kan vara existentiell. Det innebär att även om jag pratar om mina känslor så är det ingen, enligt min uppfattning, som verkligen förstår eller lyssnar.
  • Ensamheten kan också vara socialt betingad. Det finns en känsla inom mig att jag inte kan anförtro mig till mina vänner som jag känner samhörighet med. Jag är förändrad men de är samma personer som innan olyckan.
  • Ensamheten kan vara emotionell. Man träffar familj, andra på jobb eller som pensionär, vänner och andra bekanta men man saknar en partner eller en riktigt god vän som man kan anförtro sig åt på djupet.
  • Ensamheten kan vara frivillig eller ofrivillig
  • Ensamheten i en relation kan vara destruktiv.

Genom dessa punkter och vad jag själv upplevde och upplever så upptäckte/upptäcker jag att det fanns/finns olika former eller nyanser av ensamhet. Det är svårt att dra strikta linjer mellan de olika nyanser som jag skriver om ovan. Trots att jag har många sociala kontakter så kan jag uppleva ensamhet även i nära vänners sällskap. Men jag har också ett behov av att vara ensam. Jag får tid att reflektera och ensamheten ger också en frihetskänsla. Jag behöver t ex inte ta hänsyn till någon annan. När jag trivs med min ensamhet är jag i balans.

När man som jag helt abrupt mister sin livskamrat så hamnar man i en ofrivillig ensamhet. Vetenskapen säger att kroppen utsätts för stress och risken är stor att man drabbas av hjärtsjukdomar, demens, psykologiska problem och andra sjukdomar.

Att inte våga eller orka bryta upp från en, som man själv uppfattar det, dålig relation för att man är rädd för ensamheten är destruktivt. Vissa tycker säkert att det ändå är bättre att leva i en sådan relation än att vara ensam.

När sommaren övergår till höst och färgerna på träd och buskar övergår till gult så kommer en annan känsla som jag har svårt att beskriva. En viss vemodsfull period med eftertanke om tiden som varit och tiden som skall komma.

Strategi för att komma vidare

Jag hade under de första åren efter olyckan i princip enbart träffat de   gemensamma vännerna som stod oss närmst. Men en dag efter drygt 3 år så föreslog en av de närmsta vännerna att vi skulle gå på restaurang i Malmö. Sagt och gjort. Så blev det.

Den kvällen blev upprinnelsen till början på ett nytt liv som mynnade ut i att jag har fått många nya vänner.

Jag har alltid varit strukturerad och bra på att planera och genomföra de mål jag har satt upp. Den restaurangkvällen fick mig till att sätta upp tre kriterier för att hantera ensamheten så att den på sikt skulle minska.

Dessa tre punkter kan alla använda

Börja med att göra en konkret och ärlig analys av din situation. Vad kan du göra för att förändra din situation? Vad vill du göra? Finns det några hinder? Tänk mer på fördelarna än på nackdelarna av att vara med i ett socialt umgänge. Sätt upp tre alternativ du vill försöka åstadkomma.

• • Ett förslag är att gå med i en förening och aktivera dig i föreningen. Min vän och jag träffade på en singelförening på restaurangen. Vi blev medlemmar i föreningen och vi har genom föreningen, som inte finns längre, fått många nya vänner. Jag blev ytterligare några år senare medlem i Parkinson Skåne där jag i dag är både ekonomiansvarig och medverkar som skribent av diverse artiklar. Under dessa år har jag fått många nya bekanta och en del av dessa har även blivit mina vänner. Jag har också genom Parkinson Skåne fått många kontakter inom sjukvården.
  • När du träffar andra i sociala sammanhang så var positiv och se positivt på andra människor. Min mormor gav mig följande visdomsord: Var uppmärksam, var omtänksam och var generös. Fundera över vilka visdomsord du vill ge dig själv.
  • Fokusera på vänskap. Fokusera på att skaffa och/eller behålla nära vänner. Kommer kärleken så gör den det. Vi är alla olika.

Sammanfattning

Trots att jag lever ensam så känner jag mig inte ensam. Men jag har ansträngt mig för att inte känna av ensamheten. På de senaste 10 åren har jag skaffat många nya vänner och jag har många aktiviteter på agendan. De kommer inte av sig själv, varken vännerna eller aktiviteterna.

Mitt liv är annorlunda mot vad det var för 10 år sedan och det beror på att jag tog tag i livet igen. Känner du att du är ensam och vill bryta ensamheten så var inte rädd för att prova något nytt.

Av: Thomas Winberg