England och London under 1600-talet – del 1

A view of the City of London from Southwark, omkr år 1630. From the collection of the Museum of London, which does not state the name of the artist on its website.

Denna artikel är del 1 av 3 av en artikelserie som skall mynna ut i hur det var att leva i England, men främst i London, under James Parkinsons levnadsår 1755 – 1824.

Under 1600-talet började London att växa utanför sina medeltida gränser. I början av seklet drabbades London av en pestepidemi som troligtvis dödade fler än 30 000 personer av den totala befolkningen på ca 225 000 personer. England hade också en lång och invecklad maktkonflikt under vilken kungen avsattes och landet styrdes som en republik under namnet engelska samväldet. England var under denna tid även i personalunion med Skottland under den skotska dynastin av huset Stuart. London drabbades då av ytterligare en stor pest och av en stor brand.

Pestepidemin

Credit: Wellcome Library, London. Wellcome Images, images@wellcome.ac.uk, http://wellcomeimages.org

London drabbades av en pestepidemi 1665 – 1666 som kan ha dödat över 70 000 invånare, eller en fjärdedel av stadens invånare.

Stora pesten i London var en epidemi av böldpest. Den räknas som en del av den andra pestpandemin, som började med digerdöden och sedan med regelbundna mellanrum utbröt fram till 1700-talet. Det var den sista pestpandemin i London.

London var en mycket illaluktande plats. Det var olika saker som orsakade lukten, enligt slaktarna skulle hud och djurkropp delas och sedan kastades oönskade bitar i floden (som var nära husen) och människorna skulle också lägga allt avfallet i floden, människorna badade i floden, tvättade sina kläder och mycket mer. Lukten var överväldigande.

Kort livslängd i London

London var en mycket farlig plats att leva i, speciellt i de fattigaste områdena. Spädbarnsdödligheten var hög. Omkring 25% av alla spädbarn dog före ett års ålder och ytterligare ungefär 20% av alla människor dog före 20 års ålder. De vanligaste dödsorsakerna för den vuxna befolkningen var epidemiska sjukdomar. Kvinnorna var nästan alltid gravida och stora familjer var normalt. Många dog i barndomen på grund av alla sjukdomar som gick runt och var smittsamma. Och det var vanligt för kvinnor att gå igenom abort på grund av oönskade barn.
Det fanns inget sådant som ett köpcentrum eller center, det var bara marknader.

Synen på kroppen och dess sjukdomar

Sjukvård fanns knappast. Inför Karl II:s död så tappades han på en massa blod, åderlåtning, vilket ökar dödsrisken, han rakades på huvudet och brändes på hjässan. Kokta örter prövades innan han dog. Man visste ingenting om bakterier, virus eller hygien.

Många år tillbaka i tiden trodde man att kroppen hade fyra vätskor och om de kom i obalans blev man sjuk. Teorin om att åderlåtning gör en frisk kallas humoralpatologi. Man tappades på blod eftersom man trodde att det sjuka skulle följa med blodet ut. Man använde sig av metoden ”koppning” eller av blodiglar.

I en engelsk läkarhandbok från 1600-talet finns de sjukdomar som kan behandlas med åderlåtning uppräknade, och listan innehåller såväl cancer som kolera, astma, herpes och psykisk sjukdom.

This painting shows the great fire of London as seen from a boat in vicinity of Tower Wharf […] The painting is in the style of the Dutch School and is not dated or signed.

Den stora branden

Branden 1666 är en av de största katastrofer som drabbat London under dess historia. Den förstörde 13 200 hus, 87 kyrkor, 6 kapell, 44 företagsbyggnader och ett flertal andra byggnader. Den gjorde en sjättedel av Londons dåtida befolkning hemlös, cirka 100 000 människor. Antalet döda i branden är okänt och har ansetts vara lågt, men på senare tid finns teorier där tusentals uppskattas har dött i lågorna.

Branden bröt ut natten till söndagen den 2 september 1666. Den började i Pudding Lane, i Thomas Farriners hus som var hovbagare för Karl II. Det började förmodligen eftersom Farriner hade glömt att sätta ut bageriugnen innan han gick och lade sig kvällen innan, och någon gång efter midnatt kan glöd från ugnen ha satt eld på veden bredvid.

Map of central London in 1666, showing landmarks related to the Great Fire of London. Drawn by Bunchofgrapes in Corel Draw.

Farriner lyckades ta sig ut med sin fru, dotter och en tjänare, medan en piga blev brandens första offer. I efterhand svor Farriner, hans son och dotter om och om igen att deras ugn hade släckts på kvällen, och att det vid midnatt inte fanns tillräckligt med glöd i ugnen för att tända ett ljus, så att de var tvungna att gå någon annanstans för att få det upplyst. Men klockan två vaknade de av kvävande rök.

Återuppbyggandet tog över 10 år och husen kom nu att byggas i tegel istället för i trä.

Den destruktiva kraften från den stora och kraftiga branden har inte överträffats i världen av någon annan olycksfallsbrand. Inom stadsmurarna förintade den nästan fem sjättedelar av hela staden. Knappt en enda byggnad som fanns inom räckhåll för lågorna klarade sig. Offentliga byggnader, kyrkor och bostadshus gick alla samma öde till mötes.

Förlusten av egendom på grund av branden uppskattas ha varit minst 10 miljoner pund i dåtida penningvärde. I och med branden utplånades den stora pesten, som året innan enligt ryktet skövlat minst 70 000 människors liv (det finns inga källor som säkerställer antalet).

1600-talets engelska regenter

Efter den engelska drottningen Elizabet I:s död 1603 erkändes Jakob I som hennes efterträdare och förenade därmed Skottlands, Englands och Irlands kungakronor. Elizabeth I hade varit regent i 45 år och stärkt landet både ekonomiskt och militärt.

Jakob I var kung i England mellan 1603 – 1625 och han var kung i Skottland mellan 1567 – 1625 under namnet Jakob VI (kröntes 1 år gammal).

Jakobs föräldrar var kusinerna Maria I av Skottland (Maria Stuart) och Henry Stuart.  Han gifte sig med Anna av Danmark och fick åtta barn, varav många dog som spädbarn – ett av dem innan det hade fått något namn – och bara tre hann bli vuxna.

Jakob var framgångsrik som regent i Skottland, men inte i England. Han var oförmögen att hantera ett fientligt engelskt parlament och underhusets vägran att införa tillräckligt höga skatter förlamade de kungliga finanserna Hans förkärlek för absolut kungamakt, hans dåliga hantering av kungarikets tillgångar och hans gynnande av favoriter, lade grunden till engelska inbördeskriget, under vilket hans son och efterträdare Karl I åtalades och avrättades. Under Jakobs tid var emellertid regeringarna i England och Skottland relativt stabila.

Tillsammans med Alfred den store anses Jakob ha varit en av de mest lärda personerna som suttit på Englands och Skottlands troner.

Efter hans död 1625 blev Karl I, son till Jakob I, ny kung av England och Skottland, 25 år gammal, och under hans regeringstid började West End i London att befolkas av aristokratin och ett ökande antal jordägare med familjer bosatte sig delvis i London för det sociala livets skull.

Karl I var gift med Henrietta Maria av Bourbon och de fick 9 barn varav 4 dog innan de blev 15 år gamla.

Det var en ständig konflikt mellan Karl I och parlamentet om det mesta i beslutshänseende. Karl I ville ha hårdare beskattning och ville göra ingrepp på medborgarnas personliga och religiösa frihet. 1642 utbröt inbördeskriget och 1645 hade Karl I förlorat. Han störtades av parlamentsstyrkorna under ledning av Oliver Cromwell. Karl I fängslades, rymde men fängslades igen.

Karl I avrättades 1649 genom halshuggning på slottet Whitehall Palace i Westminster i London efter en rättegång där han dömdes till döden som tyrann, mördare och landsförrädare.

England var republik mellan 1649 – 1653.

Mellan 1653 – 1658 anfördes länderna av Oliver Cromwell. England var en fristat under dessa år. Det engelska inbördeskriget pågick till 1688 (det finns mycket att skriva om Oliver Cromwell).

Oliver Cromwell dog 1658 och efterträddes samma år av sin son, Richard Cromwell, men det uppstod snart konflikter mellan armen och parlamentet vilket ledde till att Cromwell fick gå med på att parlamentet upplöstes. Cromwell flydde landet skuldtyngd 1659.

Monarkin återinfördes och Karl II, son till Karl I, blev kung av England 1661. Han var redan sedan 1651 kung av Skottland. Karl II var 30 år när han blev kung. Han var skicklig på att hantera det engelska parlamentet i jämförelse med sin far, Karl I. Redan som ung prins följde han med sin far och han deltog under slaget vid Edgehill 1645 som Karl I förlorade.

1646 lämnade prins Karl England då han fruktade för sitt liv. Det dröjde till 1650 innan han återkom till Skottland. Efter två nederlag i strider mot parlamentet försvann han igen till Frankrike. 1660 kom han tillbaka och utropades till kung även för England. Han betraktas som en av Englands främsta kungar.

Karl II var gift med Katarina av Braganca. De fick inga barn men Karl II hade minst 23 barn varav han erkände 14.

1661 inträffade en brutal gravskändning i London initierad av Karl II. Oliver Cromwell grävdes upp och hängdes upp på en avrättningsplats. Huvudet kapades och sattes på en påle till allmänt beskådande.

Karl II dog 1685 och ny kung blev hans bror Jakob II av England och Jakob VII av Skottland. Han var son till Karl I och tillhörde ätten Stuart. Jakob blev katolik 1671 vilket ledde till försök att utesluta honom från tronföljden och sedan till uppror.

Jakob II tvingades fly till Frankrike 1688 och efter förlusten 1690 i slaget vid Boyne stannade Jakob i Frankrike där han levde resten av livet under beskydd av Ludvig XIV. Han dog av en hjärnblödning 1701. Han var kung till 1689 då hans dotter Maria II blev drottning tillsammans med sin make och kusin, Vilhelm III.

Hon var drottning mellan 1689 – 1694 då hon dog endast 32 år gammal. Vilhelm III blev då ensam regent men mer om honom i nästa avsnitt.

Del 2 publiceras i mars och handlar om England och London på 1700-talet.

Av: Thomas Winberg

Källor: wikipedia.org, scienceofparkinsons.com, parkinsons.org.uk, parkinsonslife.eu, linkfang.com, vetenskapshalsa.se, lakartidningen.se, historiesajten.se, varldenshistoria.se, so-rummet.se, axess.se, popularhistoria.se, ui.se