Referat: “Pulsen på Parkinsons sjukdom”, Lund, 11 december 2024

Forskarna Maria H Nilsson, Sotirios Grigorio, Adjmal Nahimi och Gesine Paul-Visse föreläste under ”Pulsen på Parkinsons sjukdom”.  Foton: Kennet Ruona/Lunds universitet, Magnus Erlandsson/Malmö universitet, privat.

Hur påverkar Parkinsons sjukdom sömnen och rörelseförmågan? Vilken betydelse kan den banbrytande studien STEM-PD få för framtidens behandlingar av denna komplexa neurologiska sjukdom? Patientföreningen, sjukhusbiblioteket i Lund bjöd in till en eftermiddag, 11.12.2024, där Parkinsons sjukdoms många aspekter utforskades. Föreläsningen var en del av serien ”Pulsen på” och vände sig till alla som ville lära sig mer om Parkinsons sjukdom, både ur patientens och forskarnas perspektiv.

Introduktion

Katarina Bexelius, moderator, hälsade alla välkomna.

Så är det att leva med och nära Parkinsons sjukdom

– Jan Gleisner och Lisbeth Hansson från Parkinson Skånes lokalförening Helsingborg med omnejd berättade om sina erfarenheter.

Parkinsons sjukdom: Inte bara en skakning. Genomgång av symtom och behandlingar

– Sotirios Grigoriou, biträdande överläkare inom neurologi, Skånes Universitetssjukhus, postdoktor vid Lunds universitet.

Parkinsons sjukdom är en progressiv neurologisk sjukdom som påverkar både motoriska och icke-motoriska funktioner. Den orsakas av en gradvis förlust av dopaminproducerande celler i hjärnan, särskilt i substantia nigra, vilket leder till en rad olika symtom. Även om skakningar (tremor) är ett känt kännetecken, är sjukdomen mycket mer komplex. Här är en genomgång av de viktigaste symtomen och tillgängliga behandlingar.

Motoriska symtom

• Tremor (skakningar)
  Skakningar, ofta i vila, är ett vanligt första symtom.
  Drabbar vanligtvis en sida av kroppen först, händer, armar, ben eller käkar och är mest påtagligt i vila. Förvärras vid stress eller oro.
• Bradykinesi (långsamma rörelser)
  Försämrad förmåga att utföra snabba, frivilliga rörelser. Vanliga problem är att resa sig från en stol eller börja gå, skriva, eller knäppa en skjorta.
• Rigiditet (stelhet)
  Musklerna blir styva, vilket leder till minskad rörlighet och smärta. Stelheten påverkar både armar, ben och nacke.
• Postural instabilitet (balansproblem)
  Svårigheter att hålla balansen och ökad risk för fall. Senare i sjukdomsförloppet kan detta bli ett av de mest besvärande symptomen.
• Parkinsonsk gång
  Korta steg, böjd hållning och minskad armrörelse under gång.
  Icke-motoriska symtom. Dessa symtom kan uppstå flera år innan de motoriska symtomen märks och påverkar livskvaliteten betydligt.
• Kognitiva symtom
  Försämrat minne, koncentration och problemlösningsförmåga. Hos vissa utvecklas demens i sjukdomens senare skede.
• Emotionella symtom
  Depression, ångest och apati är vanliga. Kan delvis bero på kemiska förändringar i hjärnan.
• Sömnstörningar
  Svårt att somna, fragmenterad sömn och REM-sömnstörning (levande drömmar).
• Autonoma störningar
  Problem med blodtrycksreglering, vilket kan leda till yrsel och svimningar.
  Förstoppning, urinträngningar och erektil dysfunktion är vanligt.
• Sensoriska symtom
  Förändrad känsel, smärta och minskad luktsinne (anosmi), som kan uppstå tidigt i sjukdomsförloppet.
  Trötthet. Utmattning är ett av de mest rapporterade symptomen och kan bero på både sjukdomen och behandlingen.

Behandlingar
Parkinsons sjukdom är idag obotlig, men det finns flera behandlingar för att hantera symtomen och förbättra livskvaliteten.

Läkemedelsbehandling

• Levodopa: Omvandlas till dopamin i hjärnan och är den mest effektiva behandlingen för motoriska symtom.
• Dopaminagonister: Efterliknar dopaminets effekt och används ofta i kombination med Levodopa.
• MAO-B-hämmare: Förhindrar nedbrytning av dopamin i hjärnan.
• COMT-hämmare: Förlänger effekten av Levodopa.
• Amantadin: Kan lindra dyskinesi (ofrivilliga rörelser som ibland uppstår som biverkning av mediciner).
• Antikolinergika: Lindrar tremor men används sällan på grund av biverkningar.
  

Kirurgisk behandling

• Deep Brain Stimulation (DBS):
  • En elektrod implanteras i hjärnan och stimulerar specifika områden för att lindra motoriska symtom.
  • Effektivt för patienter som har svårigheter med medicinbiverkningar eller motoriska komplikationer.
    

Rehabilitering och livsstilsåtgärder

• Fysioterapi: För att förbättra balans, styrka och gång.
• Ergoterapi: Hjälper med dagliga aktiviteter och anpassning av hemmiljön.
• Talet och röstterapi: För att förbättra röststyrka och kommunikation.
• Träning och motion: Regelbunden träning, som dans, yoga eller tai chi, har visat sig förbättra både motoriska och icke-motoriska symtom.
  

Experimentella behandlingar

• Stamcellsterapi: Pågående forskning undersöker möjligheten att ersätta förlorade dopaminceller.
• Genterapi: Syftar till att leverera gener som kan förbättra dopaminproduktionen eller skydda nervceller.
• Neuroprotektiva behandlingar: Forskningsområdet fokuserar på att bromsa sjukdomsförloppet snarare än att bara behandla symtomen.
  

Helhetssyn på behandling
Eftersom Parkinsons sjukdom påverkar flera aspekter av livet behövs ofta ett multidisciplinärt team. Detta kan inkludera neurologer, sjukgymnaster, logopeder, psykologer och dietister. Livsstilsförändringar som god sömnhygien, en balanserad kost och social aktivitet spelar också en viktig roll i behandlingen.

Hur påverkas rörelseförmågan vid Parkinsons sjukdom? Fokus på gång och balans

– Maria H Nilsson, fysioterapeut inom minnessjukdomar, Skånes Universitetssjukhus, docent vid Lunds universitet

Rörelseförmågan påverkas kraftigt vid Parkinsons sjukdom eftersom sjukdomen förstör de dopaminproducerande nervcellerna i hjärnan, särskilt i en region som kallas substantia nigra. Dopamin är en signalsubstans som är avgörande för att kontrollera rörelser och muskelaktivitet. Här är en översikt över hur rörelseförmågan påverkas:

Balanssvårigheter
Balanssvårigheter är ett vanligt problem som kan påverka individer i alla åldrar, men förekommer oftare hos äldre personer. Dessa svårigheter kan leda till ostadighet, yrsel och en ökad risk för fall, vilket kan påverka livskvaliteten avsevärt.

Orsaker till balanssvårigheter:

• Åldersrelaterade förändringar: stigande ålder försämras kroppens förmåga att hantera komplex information vid rörelse, vilket kan leda till ostadighet och yrsel.
• Sjukdomar och tillstånd: Tillstånd som multipel skleros (MS) och Parkinsons sjukdom kan påverka nervsystemet och leda till balansproblem.
• Vestibulära störningar: Problem i innerörat, såsom kristallsjuka (godartad lägesyrsel) eller vestibularisneurit, kan orsaka yrsel och balanssvårigheter.
• Läkemedel: Vissa mediciner kan påverka balansen och orsaka yrsel, särskilt hos äldre individer.
  

Symtom på balanssvårigheter:

• Ostadighet eller känsla av att tappa balansen.
• Yrsel eller känsla av att omgivningen snurrar.
• Svårigheter att gå rakt eller koordinera rörelser.
• Behov av att hålla i sig för att undvika fall.
  

Behandling och hantering av balanssvårigheter:

• Medicinsk utvärdering: Det är viktigt att identifiera och behandla underliggande orsaker till balanssvårigheter. En noggrann anamnes och undersökning kan hjälpa till att spåra orsakerna.
• Fysioterapi: Träning som fokuserar på balans, styrka och koordination kan förbättra balansförmågan och minska risken för fall.
• Anpassning av läkemedel: Om läkemedel bidrar till balansproblemen kan en justering av dosen eller byte av medicin vara nödvändig.
  

Livsstilsförändringar
Regelbunden fysisk aktivitet, en balanserad kost och att undvika alkohol kan bidra till bättre balans och minskad yrsel. Att förstå och hantera balanssvårigheter är avgörande för att förbättra livskvaliteten och minska risken för fall och skador.

När sker fallolyckor?
Fallolyckor är en betydande hälsorisk, särskilt bland äldre, och kan leda till allvarliga skador som höftfrakturer och huvudtrauma. Att förstå när fall oftast inträffar och vilka faktorer som bidrar till dem är avgörande för att utveckla effektiva förebyggande strategier.

Fallolyckor kan inträffa i olika miljöer och situationer, men vissa omständigheter ökar risken:

• I hemmet: Majoriteten av fallolyckor bland äldre sker i hemmiljön, ofta i samband med vardagliga aktiviteter som att gå upp ur sängen, förflytta sig mellan rum eller använda badrummet.
• Under natten: Försämrad syn i mörker, sömnighet och desorientering kan öka risken för fall under nattliga förflyttningar.
• Vid förflyttning: Situationer som att resa sig från sittande till stående, gå i trappor eller på ojämna underlag kan vara särskilt riskfyllda.
  

Faktorer som ökar risken för fall:

• Nedsatt balans och muskelstyrka: Tillstånd som diabetes, neurologiska sjukdomar som Parkinsons sjukdom, eller dålig nutrition kan leda till nedsatt balans och muskelstyrka, vilket ökar fallrisken.
• Läkemedelsanvändning: Användning av läkemedel som påverkar uppmärksamhet, sömn och blodtryck kan öka risken för fall.
• Kognitiva nedsättningar: Demens, förvirring och nedsatt kognition kan leda till ökad fallrisk.
• Synproblem: Nedsatt syn eller felaktiga glasögon kan bidra till fallolyckor.
• Tidigare fall: En tidigare fallhändelse och rädsla för att falla ökar risken för ytterligare fall.
  

Strategier för att minska antalet fall:

• Fysisk träning: En kombination av flera olika former av fysisk träning är den åtgärd som tydligast visar en minskad risk för fall och fallskador hos personer i ordinärt boende.
• Omgivningsanpassning: Att anpassa miljön, såsom att ta bort trösklar, kablar och mattor från hemmet, kan minska antalet fall med 19 % och antalet personer som faller med 12 %.
• Läkemedelsgenomgång: Regelbunden översyn av medicinering för att identifiera och justera läkemedel som kan påverka balansen negativt.
• Synundersökning: Regelbundna kontroller av synen och användning av korrekt anpassade glasögon.
• Användning av hjälpmedel: Vid behov använda gånghjälpmedel som rollator eller käpp för att öka stabiliteten.
• Utbildning och medvetenhet: Öka medvetenheten om fallrisker och utbilda individer i hur de kan minska dessa risker genom livsstilsförändringar och säkerhetsåtgärder.
  

Genom att implementera dessa strategier kan antalet fallolyckor minskas avsevärt, vilket leder till förbättrad livskvalitet och minskade vårdkostnader.

Vad är cueing?
Cueing är en terapeutisk strategi som används för att förbättra gångförmågan hos personer med gångsvårigheter, särskilt vid neurologiska tillstånd som Parkinsons sjukdom. Metoden innebär att externa signaler, såsom rytmiska ljud, visuella markeringar eller taktila stimuli, används för att underlätta och styra rörelsemönster.

Användning av cueing vid gångproblematik:

• Auditiv cueing: Rytmiska ljud, exempelvis från en metronom eller musik med tydlig takt, används för att ge en regelbunden rytm som patienten kan anpassa sina steg efter. Detta kan förbättra gånghastighet och steglängd.
• Visuell cueing: Visuella signaler, såsom linjer på golvet eller ljussignaler, kan hjälpa patienter att fokusera på var de ska placera sina fötter, vilket kan minska risken för “frysning” och förbättra gångmönstret.
• Taktil cueing: Taktila signaler, som lätt beröring eller vibrationer, kan användas för att stimulera rörelse och ge feedback om kroppens position, vilket kan förbättra balans och koordination.
  

Effekter av cueing
Studier har visat att cueing kan leda till förbättringar i gångparametrar, såsom ökad steglängd och gånghastighet, samt minskad förekomst av “frysning” hos personer med Parkinsons sjukdom. Det är dock viktigt att notera att effekten av cueing kan variera mellan individer, och att långsiktig effektivitet kräver regelbunden träning och anpassning av strategierna efter patientens behov.

Implementering av cueing
För att uppnå bästa resultat bör cueing integreras i en omfattande rehabiliteringsplan som inkluderar fysisk träning och andra terapeutiska interventioner. Samarbete med fysioterapeuter och andra vårdgivare är avgörande för att skräddarsy cueing-strategier som passar den enskilda patientens förmågor och mål.

Sammanfattningsvis är cueing en värdefull metod för att hantera gångsvårigheter, särskilt vid neurologiska tillstånd som Parkinsons sjukdom, genom att använda externa signaler för att förbättra gångmönster och öka patientens rörlighet.

Kan man utvärdera gångförmågan med digitala mätmetoder?
Att utvärdera gångförmåga är avgörande för att bedöma en individs rörlighet, balans och risk för fall. Det finns flera metoder och verktyg som används inom vården för detta ändamål och digitala mätmetoder har blivit allt viktigare för att övervaka och analysera gångförmåga hos personer med Parkinsons sjukdom. Dessa teknologier möjliggör kontinuerlig och objektiv mätning av motoriska symtom, vilket kan förbättra diagnos, behandling och uppföljning.

Exempel på digitala mätmetoder:

• Bärbara sensorer: Insoles med inbyggda sensorer kan mäta tryck och rörelse under gång, vilket ger detaljerad information om gångmönster och balans. Dessa data kan användas för att övervaka sjukdomens progression och effektiviteten av behandlingar.
• Smartphone-applikationer: Mobilappar kan samla in data om motoriska funktioner genom att använda inbyggda sensorer som accelerometrar och gyroskop. Studier har visat att sådana applikationer kan användas för att övervaka symtom och progression hos personer med Parkinsons sjukdom.
• Datorseende: Tekniker baserade på datorseende kan analysera videoinspelningar för att bedöma gångmönster och motorisk svårighetsgrad. Dessa metoder kan ge objektiva mått på motoriska symtom och används för att uppskatta MDS-UPDRS-poäng, vilket är en standardiserad skala för att bedöma svårighetsgraden av Parkinsons sjukdom.
  

Fördelar med digitala mätmetoder:

• Objektivitet: Till skillnad från subjektiva bedömningar ger digitala mätmetoder kvantitativa data som kan användas för att noggrant övervaka förändringar i gångförmåga.
• Kontinuerlig övervakning: Bärbara enheter och mobilapplikationer möjliggör kontinuerlig datainsamling i patientens vardagliga miljö, vilket ger en mer heltäckande bild av deras motoriska funktion.
• Tidigare upptäckt av förändringar: Genom att kontinuerligt övervaka gångmönster kan subtila förändringar upptäckas tidigt, vilket möjliggör snabbare interventioner.
  

Utmaningar och överväganden:

• Dataintegritet och säkerhet: Insamling och lagring av känslig patientdata kräver robusta säkerhetsåtgärder för att skydda patientens integritet.
• Användarvänlighet: För att säkerställa att patienter använder dessa teknologier regelbundet måste de vara lättanvända och bekväma.
• Validering: Det är viktigt att dessa digitala mätmetoder valideras mot etablerade kliniska bedömningsverktyg för att säkerställa deras tillförlitlighet och noggrannhet.
  

Sammanfattningsvis erbjuder digitala mätmetoder lovande verktyg för att förbättra övervakningen och hanteringen av gångsvårigheter hos personer med Parkinsons sjukdom. Fortlöpande forskning och teknologisk utveckling förväntas ytterligare förbättra deras effektivitet och tillämpning i klinisk praxis.

Gångtester:

• 10-meters gångtest: Mäter den tid det tar för en person att gå 10 meter i normal takt. Detta test används för att bedöma gånghastighet och har visat sig vara tillförlitligt vid utvärdering av patienter efter stroke.
• 30-meters gångtest: Liknar 10-meters testet men över en längre sträcka, vilket kan ge ytterligare information om uthållighet och gångmönster.
  

Gånganalys:

• Optisk rörelseanalys: Använder kameror och markörer för att fånga och analysera rörelsemönster under gång. Denna metod kan ge detaljerad information om gångmönster och används exempelvis vid utvärdering före och efter spasticitets-korrigerande kirurgi.
• Datoriserade gångmattor: Registrerar parametrar som steglängd, stegfrekvens och variabilitet i gången. Dessa objektiva mätningar kan kombineras med subjektiva skattningar för en helhetsbedömning av gångförmågan.
  

Bedömningsinstrument för fallrisk:

• Downton Fall Risk Index: Ett verktyg för att identifiera individer med ökad risk för fall genom att bedöma faktorer som tidigare fall, medicinering och sensoriska underskott.
• Morse Fall Scale: Ett annat instrument som utvärderar fallrisk baserat på faktorer som gångmönster, medicinsk diagnos och behov av hjälpmedel.

Kognitiv bedömning
Eftersom kognitiva funktioner påverkar gångförmågan, särskilt hos personer med neurodegenerativa sjukdomar, är det viktigt att inkludera kognitiva tester i utvärderingen. Detta kan hjälpa till att förstå hur kognitiva svårigheter påverkar gångmönster och fallrisk.

Genom att kombinera dessa metoder kan vårdpersonal få en omfattande bild av en individs gångförmåga, identifiera potentiella problemområden och utveckla skräddarsydda interventionsplaner för att förbättra rörlighet och minska fallrisk.

Sekundära motoriska symptom:

• Förändrad gång (parkinsonsk gång)
  » Kortare och långsammare steg.
  » Brist på armrörelser under gång.
  » Fötterna kan “fastna” på marken (s.k. freezing), vilket gör att det känns som att man inte kan röra sig framåt.
  
• Minskad ansiktsmimik (hypomimi)
  » Musklerna i ansiktet påverkas, vilket leder till en “maskliknande” ansiktsuttryck.
  » Kan göra det svårare att kommunicera med andra.
  
• Talsvårigheter
  » Rösten kan bli svag, monoton eller darrande (dysartri).
  » Svårigheter att artikulera tydligt
  
• Svårigheter med finmotorik
  » Aktiviteter som att skriva (micrografi, där skriften blir liten och svår att läsa) eller knyta skosnören blir problematiska.
  

Vad är en gångcykel?
Om man syftar på termen “gångcykel” i ett medicinskt sammanhang, kan det referera till ett hjälpmedel eller en träningsapparat som används för rehabilitering eller fysisk träning. Här är några möjliga tolkningar:

• Rehabiliteringsgångcykel: Ett hjälpmedel som kombinerar gång och cykling för att stödja personer med nedsatt gångförmåga, exempelvis efter en stroke, vid Parkinsons sjukdom eller vid skador. Användaren kan sitta och göra gångliknande rörelser med benen, vilket ger både träning och stöd.
• Träningscykel med gångfunktion: En träningsmaskin som simulerar gångrörelser, ibland använd inom fysioterapi. Den är designad för att stärka muskler, förbättra balans och samordning.
• Gångcykel för neurologisk träning: En anordning som hjälper till att återställa gångmönster genom att använda gångrörelser i en kontrollerad miljö, ofta med stödjande sele eller ram för säkerhet.
  

Användningsområden:

• Neurologiska sjukdomar: Parkinsons sjukdom, MS, eller vid återhämtning från en hjärnskada.
• Ortopediska tillstånd: Rehabilitering efter operation eller trauma.
• Kardiovaskulär träning: För patienter som behöver skonsam träning.
  

Vilken forskning pågår om gångsvårigheter?
Forskning om gångsvårigheter omfattar en rad olika områden, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, ortopediska ingrepp och teknologiska hjälpmedel.

Här är några aktuella forskningsprojekt och resultat:

• Normaltryckshydrocefalus (NPH)
  NPH är en behandlingsbar orsak till demens och gångsvårigheter hos äldre, som drabbar cirka 2 % av personer över 65 år. Trots effektiv behandling med shuntoperation är tillståndet ofta underdiagnostiserat. Forskning vid Göteborgs universitet syftar till att utveckla metoder för att förutse behandlingssvar genom kliniska symtom, MR-tekniker och biomarkörer i ryggmärgsvätskan. Målet är att identifiera patienter som inte kommer att förbättras efter operationen för att undvika underbehandling.
  
• Kronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDP)
  CIDP är en autoimmun sjukdom som påverkar perifera nerver och kan leda till gångsvårigheter. Behandlingen syftar till att påverka immunsystemet och minska inflammationen i nerverna. De flesta barn återhämtar sig helt eller delvis med behandling, medan vuxna kan få bestående funktionsnedsättningar.
  
• Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (CJD)
  CJD är en prionsjukdom som leder till snabbt fortskridande demens och gångsvårigheter. Det finns ingen behandling som kan bromsa eller bota sjukdomen, och insatserna inriktas på att lindra symtomen och ge god omvårdnad.
• Ortopediska ingrepp
  Forskning vid Umeå universitet undersöker hur faktorer som kroppsvikt, blodsocker och lipidprofiler påverkar resultaten av höftprotesoperationer. Målet är att förbättra funktion, muskelstyrka och gångförmåga hos patienter som genomgår sådana ingrepp.
  
• Teknologiska hjälpmedel
  Studier undersöker användningen av vibrotaktile och auditiva feedbacksystem för att förbättra gångförmågan i virtuella miljöer. Forskning publicerad 2022 visade att olika former av vibrotaktile feedback signifikant förbättrade gångprestanda i VR för både personer med och utan gångsvårigheter.
  

Dessa forskningsinsatser syftar till att förbättra diagnostik, behandling och livskvalitet för personer med gångsvårigheter genom att kombinera kliniska studier, teknologiska innovationer och tvärvetenskapliga samarbeten.

Vad är motor-ACT?
Motor-ACT är ett forskningsprojekt vid Lunds universitet som fokuserar på sambandet mellan motoriska funktioner och kognitiva störningar, med målet att tidigt identifiera individer med ökad risk för kognitiv försämring eller demens.

Projektets huvudsakliga mål:

• Identifiera motoriska indikatorer: Upptäcka motoriska aspekter som tidigt kan indikera framtida kognitiv försämring eller demenssjukdom.
• Förstå hjärnans förändringar: Öka förståelsen för hur olika motoriska funktioner relaterar till patologiska förändringar i hjärnan.
  

Metodik: Projektet är longitudinellt och multidisciplinärt, med planerad datainsamling fram till 2030. Det omfattar över 1 000 deltagare, både personer med kognitiva symtom och friska kontrollpersoner.

Deltagarna genomgår regelbundna undersökningar som inkluderar:

• Motoriska tester: Bedömning av gång, balans och andra motoriska funktioner.
• Kognitiva tester: Utvärdering av kognitiva förmågor för att identifiera eventuella försämringar.
• Biomarkörer: Analys av blodprover, ryggvätskeprov och hjärnavbildning för att upptäcka sjukliga förändringar i hjärnan.
• Samarbeten: Motor-ACT är ett samarbete mellan flera enheter vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus, inklusive:
  » Neuroscience (MultiPark): Ett strategiskt forskningsområde vid Lunds universitet.
  » Centre for Ageing and Supportive Environments (CASE): Ett centrum vid Lunds universitet som fokuserar på åldrande och stödjande miljöer.
  

Finansiering
Projektet har beviljats anslag från Vetenskapsrådet, vilket möjliggör fortsatt forskning och expansion av studien.

Betydelse
Genom att identifiera tidiga motoriska tecken på kognitiv försämring strävar Motor-ACT efter att förbättra tidig diagnostik och intervention, vilket kan leda till bättre vård och livskvalitet för individer med risk för demens.

Socialstyrelsens rekommenderade åtgärder vid gångsvårigheter
Socialstyrelsen har utarbetat nationella riktlinjer för vård vid multipel skleros (MS) och Parkinsons sjukdom, där rekommendationer för hantering av gångsvårigheter ingår.

Rekommendationer för personer med Parkinsons sjukdom och gångsvårigheter:

• Fysioterapi: Personer med Parkinsons sjukdom bör erbjudas fysioterapi med fokus på gångträning, balans och koordination för att förbättra gångmönster och minska risken för fall.
• Cueing-tekniker: Användning av externa signaler, såsom rytmisk auditiv stimulering (t.ex. metronom eller musik med tydlig takt), kan rekommenderas för att förbättra gångrytmen och minska episoder av “frysning” under gång.
• Gånghjälpmedel: Individuellt anpassade gånghjälpmedel bör övervägas för att stödja gångförmågan och öka säkerheten vid förflyttning.
  

Dessa rekommendationer syftar till att förbättra gångförmågan och livskvaliteten hos personer med Parkinsons sjukdom genom evidensbaserade insatser.

Så påverkas sömnen av Parkinsons sjukdom. Sömnfysiologiska och biologiska mekanismer samt behandling

– Adjmal Nahimi, specialistläkare inom minnessjukdomar, Skånes universitetssjukhus, postdoktor vid Lunds universitet.

Sömnen påverkas ofta negativt vid Parkinsons sjukdom, och sömnstörningar är ett vanligt problem för många med sjukdomen. Detta kan bero på både de motoriska och icke-motoriska symtomen. Här är en sammanfattning av hur och varför sömnen påverkas:

Vanliga sömnstörningar vid Parkinsons

• Insomni (svårigheter att somna och/eller sova hela natten): Kan orsakas av stelhet, tremor eller obehag i kroppen. Ångest och depression, som är vanliga vid Parkinsons, kan också bidra.
• Fragmenterad sömn: Uppvaknanden under natten är vanligt och kan bero på behov av att ändra position (stelhet gör det svårt att vända sig) eller motoriska symtom.
• Restless legs syndrome (RLS) och periodiska benrörelser (PLMS): Obehagliga känslor i benen eller ofrivilliga rörelser kan störa sömnen.
• REM-sömnstörning (REM sleep behavior disorder, RBD): En störning där drömmar “levs ut” fysiskt, vilket kan leda till att personen fäktas, sparkar eller pratar i sömnen. Vanligt förekommande vid Parkinsons och kan vara ett tidigt tecken på sjukdomen.
• Dagsömnighet (hypersomni): En bieffekt av vissa Parkinsonläkemedel (t.ex. dopaminagonister).Kan också bero på dålig nattsömn.
• Sömnapné: Andningsuppehåll under sömnen är vanligare hos personer med Parkinsons och kan förvärra trötthet och dagsömnighet.
  

Varför påverkas sömnen?

• Förändringar i hjärnan: Parkinsons sjukdom påverkar områden i hjärnan som reglerar sömn, såsom hypotalamus och hjärnstammen. Minskad dopaminproduktion kan störa kroppens sömn-vaken-cykel.
• Motoriska symtom: Stelhet och tremor kan göra det svårt att ligga bekvämt eller vända sig i sängen.
• Icke-motoriska symtom: Ångest, depression och urinträngningar är vanliga och stör nattsömnen.
• Mediciner: Vissa läkemedel, som dopaminagonister och MAO-B-hämmare, kan orsaka livliga drömmar, mardrömmar eller dagsömnighet
  

Konsekvenser av sömnproblem 

• Ökad trötthet och sömnighet under dagen.
• Försämrad kognitiv funktion och koncentration.
• Ökad risk för fall och olyckor.
• Påverkan på livskvaliteten och humöret.
  

Strategier för att förbättra sömnen

God sömnhygien

• Håll regelbundna sömnrutiner: gå och lägg dig och vakna vid samma tid varje dag.
• Undvik koffein, alkohol och stora måltider nära sänggåendet.
• Skapa en lugn sovmiljö med mörker, tystnad och en bekväm säng.
  

Hantering av motoriska symtom

• Diskutera med läkare om justering av mediciner för att minska stelhet och tremor under natten.
• Använd hjälpmedel, som glidlakan, för att underlätta vändningar i sängen.
  

Behandling av specifika sömnstörningar

• Insomni: Melatonin eller sömnmedel kan rekommenderas i vissa fall.
• REM-sömnstörning: Läkemedel som klonazepam eller melatonin kan minska symtomen.
• Restless legs syndrome: Justering av dopaminläkemedel eller tillskott av järn kan hjälpa.
• Sömnapné: Behandling med CPAP (andningsmaskin) vid behov.
  

Dagsljus och fysisk aktivitet

• Exponering för naturligt dagsljus och regelbunden motion kan förbättra dygnsrytmen.
• Lätt stretching eller yoga kan också lindra stelhet och främja avslappning.
  

Kognitiv beteendeterapi (KBT)
Kan hjälpa till att hantera ångest och förbättra sömnmönster.

När ska man söka hjälp?
Om sömnstörningarna påverkar livskvaliteten eller förvärrar andra symtom bör du kontakta en läkare eller specialist. En sömnundersökning (polysomnografi) kan vara aktuell för att utvärdera orsaker och hitta rätt behandling.

Kan man transplantera nervceller till hjärnan? En inblick in i framtiden

– Gesine Paul Visse, överläkare inom neurologi, Skånes Universitetssjukhus, adjungerad professor vid Lunds universitet.

Ja, transplantation av nervceller till hjärnan har forskats på som en potentiell behandling för Parkinsons sjukdom, men tekniken är fortfarande experimentell och inte en rutinmässig behandling än. Här är en översikt över vad forskningen säger:

Varför transplantation av nervceller vid Parkinsons sjukdom?
Parkinsons sjukdom orsakas av förlust av dopaminproducerande nervceller i en del av hjärnan som kallas substantia nigra. Tanken med celltransplantation är att ersätta de förlorade cellerna med friska nervceller som kan producera dopamin och därmed lindra symtomen.

Typer av celltransplantationer:

• Fosterceller (fetal mesencephalic transplantation)
  » Tidiga försök har använt dopaminproducerande celler från hjärnvävnad hos aborterade foster.
  » Dessa celler kan överleva och börja producera dopamin i mottagarens hjärna.
  » Resultaten har varit blandade: vissa patienter har upplevt förbättringar, medan andra har fått biverkningar som ofrivilliga rörelser (dyskinesi).
  
• Stamcellsterapi
  » Embryonala stamceller: Kan omvandlas till dopaminproducerande nervceller i laboratoriet.
  » Inducerade pluripotenta stamceller (iPS): Stamceller skapas från patientens egna hud- eller blodceller och programmeras om för att bli dopaminproducerande celler.
  » Fördelen med iPS-celler är att de minskar risken för avstötning eftersom de kommer från patienten själv.
  
• Neuronala stamceller
  » Dessa är förstadier till nervceller som kan utvecklas till dopaminproducerande celler efter transplantation.
  

Hur fungerar en celltransplantation?

• Cellerna implanteras i de drabbade områdena av hjärnan, såsom striatum, där dopamin behövs för motorisk kontroll.
• Målet är att de transplanterade cellerna ska integreras i hjärnans nätverk, producera dopamin och förbättra kommunikationen mellan nervcellerna.
  

Utmaningar med nervcellstransplantation

• Etiska frågor: Användningen av fosterhjärnvävnad väcker etiska dilemman och begränsar tillgången till celler.
• Immunsvar och avstötning: Transplanterade celler kan avstötas av patientens immunsystem om de inte kommer från patientens egna celler (t.ex. iPS-celler).
• Kontrollerad integration: Det är svårt att säkerställa att de transplanterade cellerna fungerar korrekt och inte orsakar biverkningar, såsom överproduktion av dopamin.
• Effektens varaktighet: Även om vissa patienter har upplevt förbättringar, är det inte klart hur länge effekten varar.
  

Kostnad och komplexitet
Processen är dyr och tekniskt krävande, vilket gör det svårt att skala upp för bred användning.

Framtida forskning:

• Förbättring av stamcellsteknik: Forskare arbetar med att skapa mer förutsägbara och säkra dopaminproducerande celler.
• Skydd av transplanterade celler: Tekniker som att omge cellerna med biomaterial för att skydda dem från immunsystemet utforskas.
• Genterapi i kombination: Genterapi kan användas för att stödja de transplanterade cellernas överlevnad och funktion.
• Kliniska studier: Pågående kliniska prövningar med stamceller, särskilt i Japan och Europa, visar lovande resultat.
  

Är transplantation en realistisk behandling idag?
Trots lovande forskning är transplantation av nervceller inte en standardbehandling ännu. Här är några skäl:

• Forskningen befinner sig i experimentell fas och kräver fler långsiktiga studier för att säkerställa effektivitet och säkerhet.
• Andra behandlingar, såsom mediciner och deep brain stimulation (DBS), är idag mer etablerade och används för att hantera symtomen.
  

Sammanfattning
Transplantation av nervceller till hjärnan är en spännande möjlighet för att ersätta de förlorade dopaminproducerande cellerna vid Parkinsons sjukdom. Stamcellsteknik, särskilt med iPS-celler, har stor potential och pågår intensiv forskning för att göra denna behandling säker och tillgänglig i framtiden.

Thomas Winberg, artikelförfattare
Maria Gyllström, redigering och publicering