Har ni sökt för Parkinson?

Intervju med Kerstin Ericsson, Mormor till Parkinson Skånes Ambassadör, Ebba Ericsson

Vilka var de första tecknen som gjorde att ni misstänkte att något inte stod rätt till?
Under flera år var det konstigt, mycket ryggbesvär, Bengt besökte kiropraktorer, massörer och inget blev bättre. Efter ett ryggskott blev allt mer konstigt. Han orkade inte röra sig som innan. Tog ut honom till Ribersborg och försökte få honom att andas och röra på armarna när han gick. Det fungerade inte. Armarna hängde rakt ner, och rörelserna var konstiga. Fick tid hos en kiropraktor som sa så fort Bengt kom in ”har ni sökt för Parkinson?” Han bad oss kontakta Neurologen och det gjorde jag, här fick jag till svar att en remiss krävs.

Gick till vår företagsläkare som gav oss en Madopark och bad oss komma efter tre timmar. Ingen förbättring. Ingen Parkinson. En arbetskamrat till Bengt som arbetade som lantbrevbärare i Vellinge sa att det fanns en Neurolog på hans runda. Han pratade med henne och vi fick tid omedelbart. Parkinson konstaterade hon genast. Fick Madopark, ganska rejäl dos. Efter ett par månader var Bengt rörlig igen. Tyvärr drabbades Neurologen själv av sjukdom och gick sedan bort.

När din man fick diagnosen, vad fick ni för hjälp och stöd?
Stödet var obefintligt då det saknades en Neurolog. Av en slump kom vi i kontakt med en Neurolog i Lund, då jag läst en artikel i en veckotidning och därefter bestämde mig för att kontakta honom. Vi åkte in och på den vägen var det. Nu handlade det endast om medicineringen.

Bröllopsfoto på Kerstin Ericsson och Bengt Ericsson.

Vilken var den främsta omställningen i samband med diagnosen?
Det var att vara punktlig med medicineringen samt att inte äta precis innan och efter.

Vilka var era största utmaningar i vardagen?
Att få ovanstående saker att fungera. Min man jobbade 4 timmar per dag, halvt sjukskriven. Han arbetade mellan 06.00 – 10.00. Han var tvungen att stiga up 03.30 för att få igång kroppen.

Vilket gehör önskar du att ni hade fått av läkare och kommunen?
Neurologen var svår att få tag i. Fick ringa till sköterskorna vid behov. Jobbigt, då Bengt inte tog ansvar för sin egen medicinering och sitt välmående utan överlät det helt och hållet på mig.
Önskar att det vore bättre tillgänglighet till läkaren. Från kommunens sida skulle jag vilja se en specialist på sjukdomen.

Vad skulle du vilja förändra om du kunde?
Vad jag vill förändra är följande:

• Kom ihåg att Parkinson är individuellt.
• Skapa ett team med Parkinson utbildade samt ett boende endast för Parkinson sjuka. Där man aktiverar den sjuke.
• Se till att medicineringen fungerar. Att inte äta vid fel tider, att äta protein på kvällen, som enligt de rekommendationerna vi fick, var bäst för kroppen. Måltiderna var enormt viktiga.
• Att dricka och inte enbart sätta in flaskor för att sedan kunna skriva att patienten ”har fått såhär mycket per dag” när flaskorna står kvar orörda pga. att han inte kunde ta dom själv.
• Få duscha åtminstone varannan dag.
• Rena kläder. Detta är oerhört viktigt. Bara för att man blivit sjuk ska man inte behöva ge avkall på hygienen och kläderna. Det ska inte lukta sunkigt på boendets rum.

Ebba Ericsson