Jag var min pappas personliga assistent i 6 år

Intervju med Ebba Ericssons mamma, Annika ”Kicki” Ericsson, som arbetade som personlig assistent åt sin pappa, Ebbas morfar. Hon är 48 år gammal och är tyvärr idag, sedan 2011 sjukskriven pga. svår utmattningssyndrom. Detta är hennes berättelse om hur det var att vårda en nära anhörig.

Vad var det som fick dig att börja jobba med din pappa?
Det var min pappa och han hade alltid ställt upp och varit min trygghet och kärlek under min uppväxt. Jag älskade min far och nu behövde han hjälp och trygghet. Stadsdelsförvaltningen hade ingen lämplig kandidat med kunskap och erfarenhet och tiden gick men Parkinsons tar inte paus. Pappa var verkligen i behov av assistans för att klara sin vardag med allt vad det innebär med denna sjukdom. Dagar blev till veckor, till månader, till år. Jag var pappas personliga assistent i 6 år, tills det inte gick längre, min kropp och hjärna orkade inte längre. Det är fortfarande en sorg. Vi behövde mer kvalitativ hjälp INTE en förvaringsplats på ett vårdboende. Det är inget liv, efter 6 månader på vårdboendet dog min pappa endast 73 år gammal.

Vilket stöd hade du önskat från dina chefer?
Först och främst krävs det riktiga chefer på de här posterna. Det handlar om människor i behov av hjälp, det gäller människoliv. Livskvalitet och trygghet!!! Hade jag haft en kompetent arbetsgivare hade jag inte behövt önska mig något. Hela organisationen behövde ses över, tror faktiskt inte det har blivit bättre på de här åren, tyvärr.

Vad var det svåraste med ditt jobb?
Pappa behövde assistans dygnet runt men jag var ensam och var anställd på 40h/v. Det var extremt tungt, ensamt, stressigt och jag var tillgänglig 24h om dygnet, 7 dagar i veckan, utan avlösning eller semester. Så här har du även svaret på föregående fråga…

Vad skulle du vilja förändra både som anhörig och som f d personlig assistent?
Som jag sa tidigare, det handlar om människor. Vi får ALDRIG glömma det. Hur vill jag själv bli behandlad? Sunt förnuft! Rätt man/kvinna på rätt plats. Kunskap och äkta engagemang! Hela vårt samhälle behöver ruskas om. Vi behöver göra en djupdykning, förändra från grunden. Vår syn på varandra, ett sunt och starkt samhälle ska skydda och hjälpa utsatta medborgare. Är du sjuk, oavsett ålder och sträcker ut din hand i behov av omsorg och assistans ska du känna dig trygg att någon förstår och möter upp med den hjälp du behöver. Du ska inte behöva ha en frisk och stark anhörig som kämpar med näbbar och klor för dina rättigheter.

Vilket budskap/tips vill du skicka med andra anhöriga/drabbade samt de som sitter på poster där de kan bidra till förändring?
Till anhöriga/ drabbade: Ge er inte!!
Till övriga… Lyssna, se, använd sunt förnuft! Skärp er!

Ebba Ericsson