Hjärntrötthet vid Parkinsons

Personer med Parkinsons sjukdom upplever ofta en stark trötthet. Tröttheten kan vara fysisk men även yttra sig som hjärntrötthet, en obeveklig kraftlöshet och svaghet som inte försvinner med vila eller sömn.

Vad är hjärntrötthet?
Hjärntrötthet saknar tydlig definition och beskrivs med olika terminologi som mental/kognitiv trötthet eller bara hjärntrötthet. Den som besväras av hjärntrötthet upplever ofta en ”seghet i tänkandet”, och den mentala energin kan plötsligt ta slut. De drabbade beskriver att de bombarderas med intryck som är osorterade och starka och inte dämpas.

Vardagsaktiviteter såsom att arbeta, delta i samtal, läsa, se på tv, handla med flera blir svåra. Personen upplever också ofta problem med minnet. Den drabbade är dessutom ofta stresskänslig, koncentrationsförmågan är svag, man blir lätt irriterad, gråtmild, ljud- och ljuskänslig, lätt för att få huvudvärk, balans, koordination och muskelstyrka blir sämre. Hjärntrötthet förekommer i alla åldrar, även bland barn.

Förekomst – vilka drabbas?
Hjärntrötthet är vanlig vid sjukdom eller skada i nervsystemet. Hos de flesta lindras eller upphör hjärntröttheten när skadan eller sjukdomen läker, men för en mindre andel blir hjärntröttheten kvar under månader eller till och med flera år. Hos personer med cerebral pares (förmågan att röra sig påverkas och det beror på att hjärnan fått en skada någon gång innan två års ålder) kan hjärntrötthet förekomma, liksom vid neuropsykiatriska tillstånd. Hjärntrötthet är inte relaterad till skadans/sjukdomens svårighetsgrad. Även en lindrig hjärnskakning kan ge svåra och långvariga konsekvenser.

Film från Neuroförbundet om hjärntrötthet

Det är oklart hur många som lider av hjärntrötthet. Det finns en undersökning som pekar på ca 200 000. Under pågående sjukdom i centrala nervsystemet, såsom Parkinsons sjukdom, är sannolikt en stor andel hjärntrötta.

Långvarig hjärntrötthet efter lättare skallskada har uppskattats förekomma hos 20–25 procent av de 20 000 personer som varje år söker sjukvård i Sverige efter skalltrauma. Samma förhållande ses efter stroke och hjärnhinneinflammation, behandlade hjärntumörer och endokrina sjukdomar med hjärnpåverkan.

Myalgisk betyder muskelsmärta och encefalomyelit är inflammation i hjärna och ryggmärg. CFS står för chronic fatigue syndrome, som betyder kroniskt trötthetssyndrom. Sjukdomen kallas ofta för ME och för att få diagnosen ME/CFS skall man ha haft besvär i över sex månader. Hjärntrötthet förefaller också vara ett kvarstående symtom hos en del personer som drabbats av covid-19.

Möjliga förklaringar till hjärntrötthet
Hjärntrötthet anses vara relaterad till hjärnskada och inte en konsekvens av depression eller ångest, även om den kan uppstå då livssituationen drastiskt har försämrats. Idag saknas förklaring till att hjärntrötthet kan bli långvarig. Eftersom hjärnskadans omfattning och lokalisation och personens ålder, utbildning eller kön inte verkar ha betydelse för risken att hjärntröttheten blir långvarig, kan man hypotetiskt undra om det finns riskfaktorer, biologiska såväl som psykologiska, redan före insjuknandet eller skadan. Hjärntrötthet kan i nuläget inte diagnostiseras med vare sig blodprov, kognitiva test eller hjärnavbildande tekniker.

Den bakomliggande orsaken till hjärntröttheten hos den enskilda patienten bör klarläggas så långt det går. I många fall har man ett direkt tidssamband med sjukdom eller skada i nervsystemet. Om orsaken är oklar, bör utredning genomföras för att utesluta andra diagnoser och underliggande problem. Viktiga differentialdiagnoser är depression, oro, ångest och narkolepsi. Det är också av vikt att kartlägga annan behandlingsbar samsjuklighet (till exempel sömnproblem) samt ta ställning till om personen är i behov av multiprofessionell rehabilitering.

Behandling av hjärntrötthet
I dag finns mycket få behandlingsstudier med fokus på hjärntrötthet. Klinisk erfarenhet talar dock för att lindring kan fås genom att den drabbade blir medveten om sina begränsningar och får kunskap om vad som ökar eller minskar hjärntröttheten för att bättre kunna hantera sin livssituation. Risken finns annars att den drabbade gör alltför mycket under en längre tid och blir helt utmattad med lång väg tillbaka. Det går således inte att träna bort hjärntröttheten genom att anstränga sig mer.

Även fysisk aktivitet kan påverka hjärntröttheten negativt om den blir för intensiv. Aktivitetsbalans är därför viktig, oavsett aktivitet, liksom att lära sig hantera emotionella reaktioner, då stresskänslighet, oro och nedstämdhet kan öka när hjärntröttheten ökar. Sömnen behöver ofta förbättras, ibland med lättare insomningsmedel. Om irritabilitet och affektlabilitet blir besvärande i vardagen och inte kan lindras med ökad hjärnvila kan de behandlas med lågdos antidepressiva farmaka, till exempel av SSRI-typ.

Praktiska råd för att hantera hjärntrötthet

• Hitta sina egna gränser. Ta reda på vad man orkar och inte orkar
• Prioritera. Fundera på vad som måste göras
• Planera tid för aktivitet och vila. Planera för en vecka i taget. Planera för lugnare dagar mellan aktiviteterna. Planera in pauser.
• Prioritera bort det som inte är nödvändigt.
• Avbryt i tid. Lyssna på kroppens signaler när tröttheten kommer.
• Vila på olika sätt. Vila 10-30 minuter per gång, en till tre gånger per dag.
• Hitta en aktivitet som ger energi tillbaka och hittar den inre balansen.
• Förkorta eventuellt arbetstiden.
• Se över resvanorna.
• Hantera stress. Stress handlar om obalans mellan krav och resurser.
• Använd hjälpmedel för att spara energi till annat.

Rehabilitering, arbete och sjukskrivning
Generellt gäller att personer med hjärntrötthet är och vill vara aktiva mer än energin tillåter. För stunden kan funktionsnivån hos den som lider av hjärntrötthet förefalla normal, men det avgörande är om energin och förmågan att utföra aktiviteter fungerar under längre tid.

När bedömningar av arbetsförmåga görs eller när rehabilitering planeras är därför uttröttbarheten en central parameter att ta hänsyn till. Planering av rehabilitering görs tillsammans med patienten och ett multiprofessionellt team och baseras på utredning av tillståndet. Realistiska mål sätts upp. Detta gäller även återgång i arbete.

I nuläget saknas bot, men hjärntröttheten tycks kunna lindras. Forskning om att lindra hjärntrötthet har dock endast gjorts i mycket begränsad omfattning. Man kan kanske lindra hjärntröttheten genom att stimulera dopaminsignaleringen och därmed stimulera jonpumpar och transportsystem för bland annat glutamat på astrocyterna samt aktivera nervcellernas dopaminsignalering. Även signalämnet noradrenalin, som även det har visats minska under en neuroinflammation, är intressant. Noradrenalin har visats öka både glutamat- och glosupptag i astrocyterna. Därmed når man bättre effektivitet i nervcellssignaleringen längs nervbanor i hjärnan som har med uppmärksamhet att göra. Tillskott av dopamin har i det fåtal studier som gjorts visat på bäst effekt.

Även icke medicinsk behandling för hjärntrötthet har prövats i begränsad omfattning. Mindfulnessprogram kan lindra depression, ångest och hjärntrötthet vid multipel skleros och efter en förvärvad hjärnskada. Mindfulnessprogrammet mindfulnessbaserad stressreduktion kan också ha lindrande effekt på inflammatoriska tillstånd. Programmet kan lindra hjärntröttheten efter stroke och traumatisk hjärnskada, förbättra kognition (uppmärksamhet) och lindra symtom som relateras till depression och ångest.

Andra forskare har visat att behandling med blått ljus och kognitiv beteendeterapi efter traumatisk skallskada reducerade hjärntrötthet, sömnighet och depressionssymtom. Oavsett metod bör behandlingen alltid anpassas till hjärntröttheten med långsammare tempo och ökad repetition.

Fysisk aktivitet beskrivs allmänt som välgörande för hjärnan, men när hjärntrötta utövar fysisk aktivitet fungerar det inte lika väl. Många beskriver en ökad hjärntrötthet när de fysiskt ansträngt sig alltför intensivt. I stället tar många lugna promenader och uppfattar det som välgörande. Mer forskning behövs om hur fysisk aktivitet kan anpassas på bästa sätt till hjärntrötthet.

Slutord
Det finns i dag ingen botande behandling för hjärntrötthet. Inte heller finns några tydliga riktlinjer för behandling.

Det behövs bättre förståelse för bakomliggande mekanismer för att utveckla mer specifika behandlingsmetoder.

Forskningsresultat visar att hjärntröttheten kan lindras med farmakologiska och icke-farmakologiska metoder. Effekterna för enskilda personer varierar, men många får en förbättring av livskvaliteten.

Lindrande behandling bör kunna implementeras i sjukvården inom överskådlig tid, men bör handhas av sjukvårdspersonal med kunskap och erfarenhet av patienter med hjärntrötthet och dessutom kunskaper om vad behandlingen innebär.

Individens egen kunskap om sitt tillstånd är viktigt att ta hänsyn till och att hjälpa henne eller honom att finna och använda gynnsamma strategier att hantera sin hjärntrötthet.

Thomas Winberg

Källor:
Parkinsonförbundet
Neuroförbundet
Lars Rönnbäck, Neurobiolog
Birgitta Johansson, specialist Neuropsykologi
brainfatique.se
boktugg.se
kurera.se
Broschyr – ”Vad händer när hjärnan inte orkar?”, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Göteborgs Universitet
Film – från Neuroförbundet om hjärntrötthet