Läs mer, Nyheter, Porträtt / 2020-08-19

Att vara anhörig i coronatider

Hur orkar man stiga upp på morgonen, eller klara att sova när oron ständigt är där för hur livskamraten har det på sjukhuset eller på boendet. Du får inte träffa personen, bara vänta på att viruset ska släppa sitt fasta grepp om oss.


När jag skriver detta tänker jag på alla anhöriga som under detta år varit tvungna att skiljas från sina närstående, att inte kunna få besöka eller vara med när det krisar. Vem tar hand om alla dessa personer och deras känslor och frågor, den oro och ångest som har skapats?

Att under normala förhållande vara anhörig till någon med Parkinson kan vara krävande, medicin och mattider ska ju passa och allt runt omkring som behövs, läkarbesök, sjukgymnastik, tandläkare bland annat. Detta var för oss aldrig några problem.

Men så kom Covid-19 och vi tog karantänen till oss. Sista besök i butiken var 8 mars därefter skötte barnbarnet inköpen med den äran. Kändes egendomligt att inte själv kunna gå och handla. Läkarbesök gjordes på telefon. Alla aktiviteter ställdes in men tack och lov hade vi varandra och personal från hemtjänsten. Våra barn kom och träffade oss via fönster och altan och det fungerade. Livet rullade på.

Så blev Christer sjuk och lades in på sjukhuset med besöksförbud. Inget konstigt med det, men nu blev vi åtskilda. Vad kommer nu att hända? Att hela tiden stå bredvid men ändå inte vara delaktig tär. Så långt är vi då idag. Men hur mår min käre man. Att som anhörig sitta i lägenheten och vänta och vänta tar så mycket energi.

Har man som jag alltid fått vara delaktig i hans vård känns det bara tomt och med en stor klump i magen som inte lämnar någon ro. Vad gör de med honom? Hur mår han? Hur tar de hand om honom? Jag kan tänka mig den oro han känner eftersom jag vet hur beroende av varandra vi är.

Här är det viktigt för den anhörige att försöka ta hand om sig själv, men hur. Att ta tag i matlagning och försöka äta är viktigt, men var finns lusten för detta, jag märker att kilona rasar nu.
Att läsa en tidning fungerar inte, orkar inte koncentrera mig. Jag handarbetar också och syr fem tio stygn sen tar oron över och en ny vandring genom lägenheten tar vid.
Ibland kan till och med ett telefonsamtal från någon omtänksam vän vara oöverstigligt. Jag försöker att spela golf en gång i veckan, det är bra för då är jag i en annan bubbla. Promenader och lunch träffar med barnen underlättar, men tankarna är ständigt hos Christer.

Ärligt talat mår man som anhörig fruktansvärt dåligt i en sådan här situation. Uppgivenheten finns där. I dagsläget har vi inte fått träffa varandra på fyra veckor.
Lunds kommun har skickat ut en hälsning till alla över 70 år att man kan ringa om man behöver hjälp och stöttning. Bra tanke, men finns de där när jag krisar, kan de förstå min oro?
Jag tänker på alla de anhöriga och ensamma som idag sitter isolerade. Vad händer? Hur länge ska vi orka? Men vad är alternativet. Det kan komma många problem efter detta.
Så fort som möjligheter ges måste aktiviteter starta igen.
Anhörigträffar där det finns möjlighet att ventilera alla känslor.
I nuläget gäller det att försöka ta en dag i taget.

MAUD EKER
maud@parkinsomnskane.se