Nyhetsbrev
Missa inga nyheter! Anmäl dig till vårt nyhetsbrev som kommer en gång i månaden. Du som är medlem och har anmält din e-postadress får automatiskt nyhetsbrevet.
A view of the City of London from Southwark, omkr år 1630.
Denna artikel är del 1 av 3 av en artikelserie som skall mynna ut i hur det var att leva i England, men främst i London, under James Parkinsons levnadsår 1755 – 1824.
Under 1600-talet började London att växa utanför sina medeltida gränser. I början av seklet drabbades London av en pestepidemi som troligtvis dödade fler än 30 000 personer av den totala befolkningen på ca 225 000 personer. England hade också en lång och invecklad maktkonflikt under vilken kungen avsattes och landet styrdes som en republik under namnet engelska samväldet. England var under denna tid även i personalunion med Skottland under den skotska dynastin av huset Stuart. London drabbades då av ytterligare en stor pest och av en stor brand.
London drabbades av en pestepidemi 1665 – 1666 som kan ha dödat över 70 000 invånare, eller en fjärdedel av stadens invånare.
Stora pesten i London var en epidemi av böldpest. Den räknas som en del av den andra pestpandemin, som började med digerdöden och sedan med regelbundna mellanrum utbröt fram till 1700-talet. Det var den sista pestpandemin i London.
London var en mycket illaluktande plats. Det var olika saker som orsakade lukten, enligt slaktarna skulle hud och djurkropp delas och sedan kastades oönskade bitar i floden (som var nära husen) och människorna skulle också lägga allt avfallet i floden, människorna badade i floden, tvättade sina kläder och mycket mer. Lukten var överväldigande.
London var en mycket farlig plats att leva i, speciellt i de fattigaste områdena. Spädbarnsdödligheten var hög. Omkring 25% av alla spädbarn dog före ett års ålder och ytterligare ungefär 20% av alla människor dog före 20 års ålder. De vanligaste dödsorsakerna för den vuxna befolkningen var epidemiska sjukdomar. Kvinnorna var nästan alltid gravida och stora familjer var normalt. Många dog i barndomen på grund av alla sjukdomar som gick runt och var smittsamma. Och det var vanligt för kvinnor att gå igenom abort på grund av oönskade barn.
Det fanns inget sådant som ett köpcentrum eller center, det var bara marknader.
Sjukvård fanns knappast. Inför Karl II:s död så tappades han på en massa blod, åderlåtning, vilket ökar dödsrisken, han rakades på huvudet och brändes på hjässan. Kokta örter prövades innan han dog. Man visste ingenting om bakterier, virus eller hygien.
Många år tillbaka i tiden trodde man att kroppen hade fyra vätskor och om de kom i obalans blev man sjuk. Teorin om att åderlåtning gör en frisk kallas humoralpatologi. Man tappades på blod eftersom man trodde att det sjuka skulle följa med blodet ut. Man använde sig av metoden ”koppning” eller av blodiglar.
I en engelsk läkarhandbok från 1600-talet finns de sjukdomar som kan behandlas med åderlåtning uppräknade, och listan innehåller såväl cancer som kolera, astma, herpes och psykisk sjukdom.
Branden 1666 är en av de största katastrofer som drabbat London under dess historia. Den förstörde 13 200 hus, 87 kyrkor, 6 kapell, 44 företagsbyggnader och ett flertal andra byggnader. Den gjorde en sjättedel av Londons dåtida befolkning hemlös, cirka 100 000 människor. Antalet döda i branden är okänt och har ansetts vara lågt, men på senare tid finns teorier där tusentals uppskattas har dött i lågorna.
Branden bröt ut natten till söndagen den 2 september 1666. Den började i Pudding Lane, i Thomas Farriners hus som var hovbagare för Karl II. Det började förmodligen eftersom Farriner hade glömt att sätta ut bageriugnen innan han gick och lade sig kvällen innan, och någon gång efter midnatt kan glöd från ugnen ha satt eld på veden bredvid.
Farriner lyckades ta sig ut med sin fru, dotter och en tjänare, medan en piga blev brandens första offer. I efterhand svor Farriner, hans son och dotter om och om igen att deras ugn hade släckts på kvällen, och att det vid midnatt inte fanns tillräckligt med glöd i ugnen för att tända ett ljus, så att de var tvungna att gå någon annanstans för att få det upplyst. Men klockan två vaknade de av kvävande rök.
Återuppbyggandet tog över 10 år och husen kom nu att byggas i tegel istället för i trä.
Den destruktiva kraften från den stora och kraftiga branden har inte överträffats i världen av någon annan olycksfallsbrand. Inom stadsmurarna förintade den nästan fem sjättedelar av hela staden. Knappt en enda byggnad som fanns inom räckhåll för lågorna klarade sig. Offentliga byggnader, kyrkor och bostadshus gick alla samma öde till mötes.
Förlusten av egendom på grund av branden uppskattas ha varit minst 10 miljoner pund i dåtida penningvärde. I och med branden utplånades den stora pesten, som året innan enligt ryktet skövlat minst 70 000 människors liv (det finns inga källor som säkerställer antalet).
Del 2 publiceras i mars och handlar om England och London på 1700-talet.
Av: Thomas Winberg
Källor: wikipedia.org, scienceofparkinsons.com, parkinsons.org.uk, parkinsonslife.eu, linkfang.com, vetenskapshalsa.se, lakartidningen.se, historiesajten.se, varldenshistoria.se, so-rummet.se, axess.se, popularhistoria.se, ui.se