Naturmedicin genom årtusenden

Vid Parkinson Skånes medlemshelg i Hässleholm, arrangerad i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan, höll Ann Jönsson från Naturhälsan och Naturmedicinska Akademin ett föredrag med rubriken Naturmedicin och hälsa – inte bara örter.

Den här artikeln är inspirerad av hennes tema och ger en översikt över naturmedicinens historia, centrala traditioner och hur modern forskning närmar sig området. Fler artiklar med utgångspunkt i Ann Jönssons föredrag kommer i december månads nyhetsbrev.

Naturmedicinens grundidé

Begreppet naturmedicin används på olika sätt i olika länder men syftar i grunden på behandlingsmetoder som bygger på naturliga ämnen och kroppens egen förmåga till läkning. Till skillnad från syntetiska läkemedel eller kirurgiska ingrepp strävar naturmedicinen efter att stödja kroppens balans. I väst används även begrepp som komplementär, traditionell eller holistisk medicin.

De stora traditionella grenarna av naturmedicin

Naturmedicinen har utvecklats i många kulturer, men gemensamt för de stora traditionerna är synen på kroppen som ett sammanhängande system där hälsa handlar om balans – mellan energi, organ, känslor och omvärld.

Traditionell kinesisk medicin bygger på tanken om balans mellan yin och yang och kroppens livsenergi, qi.  

Den traditionella kinesiska medicinen (TCM) har använts i mer än två tusen år och bygger på att kroppens livsenergi, qi, måste flöda fritt. När flödet blockeras uppstår sjukdom. Centralt i TCM är balansen mellan yin och yang – motsatskrafter som hela tiden söker harmoni. Behandlingen kan bestå av örtmediciner med tusentals olika växtblandningar, till exempel ginseng, astragalus eller reishi.

Andra vanliga metoder är akupunktur och moxibustion (värmebehandling på meridianpunkter), samt rörelseformer som qigong och tai chi som förenar andning, balans och medveten närvaro. Kosten anpassas också efter de fem elementen – trä, eld, jord, metall och vatten – som var och en representerar olika organ och tillstånd.

I dagens Kina pågår omfattande forskning för att integrera TCM med västerländsk medicin, bland annat inom områden som cancer, metabola sjukdomar och neurodegenerativa tillstånd, däribland Parkinsons sjukdom.

Inom ayurvedisk medicin används växter som ashwagandha, bacopa och curcumin tillsammans med kost, yoga och meditation för att återställa balans mellan kroppens tre energier – vata, pitta och kapha.

I Indien växte den ayurvediska läran fram – ordet betyder ”kunskapen om livet”. Ayurveda utgår från att människans hälsa styrs av balansen mellan kropp, sinne och själ, och att varje individ har en unik sammansättning av tre grundläggande energier eller kroppstyper: vata, pitta och kapha. Obalanser mellan dessa leder till sjukdom.

Behandlingen består av örter som ashwagandha, bacopa och curcumin, kombinerat med kost, yoga, meditation och reningskurer (panchakarma). Ayurvedan är en av världens äldsta medicinska system, och många moderna växtbaserade läkemedel har sina rötter i dess farmakologiska tradition

Torkade örter, rötter och blommor har länge använts i europeisk folkmedicin. Flera av dessa växter ligger i dag till grund för moderna växtbaserade läkemedel.

Den västerländska örtmedicinen, eller fytoterapin, har utvecklats ur den europeiska folkmedicinen. Växter som kamomill, johannesört, valeriana, mjölktistel, nässla, vitlök och ginkgo har använts i århundraden för att lindra allt från sömnsvårigheter och magbesvär till oro och leverproblem.

I modern tid har denna tradition förenats med biokemisk forskning om växtämnen som flavonoider, polyfenoler, alkaloider och terpenoider – naturliga substanser med dokumenterade effekter på bland annat inflammation, kärlhälsa och kognition.

Ur den europeiska örtläkekonsten växte också naturopatin, den moderna västerländska naturmedicinen, fram under 1800-talet. Grundtanken formulerades av läkare som Sebastian Kneipp och Benedict Lust, och sammanfattas i uttrycket vis medicatrix naturae – naturens självläkande kraft. Naturopatin bygger på att stödja kroppen genom kost och näringsbehandling, växtbaserade preparat, hydroterapi, motion, andningsövningar och stressreduktion, samtidigt som man försöker undvika kemikalier, tungmetaller och andra gifter.

Den nordiska folkmedicinska traditionen bygger på inhemska växter och enkel hushållskunskap.

Även i Norden har människor använt naturens läkande resurser i århundraden. Den nordiska folkmedicinska traditionen bygger på inhemska växter som älggräs, rölleka, islandslav, ljung, enbär, nässla, björk och till och med tjära. Här har naturmedicinen ofta kombinerats med kurortstraditioner, bad och kostomläggning – ett sätt att återställa balansen genom rening, vila och näring.

Naturmedicin och vetenskap

Naturmedicin spänner från välstuderade växtbaserade läkemedel till mer traditionella eller experimentella metoder.
Ett stort antal moderna läkemedel härstammar från växtriket – till exempel digitalis, morfin och acetylsalicylsyra – och forskningen fortsätter att kartlägga de bioaktiva ämnen som ligger bakom växternas effekter.

Samtidigt finns stora skillnader i vetenskaplig evidens. Vissa växter, som johannesört mot depression eller ingefära mot illamående, har starkt stöd i kliniska studier. Andra, som homeopati och energimedicin, saknar ännu övertygande data.

Allt fler växtbaserade ämnen undersöks i laboratorier för att förstå deras biologiska verkan och möjliga medicinska användning.

Hur naturmedicin kan verka

De ämnen som används i naturmedicin påverkar kroppen på flera biologiska nivåer. Vanliga mekanismer är antioxidativa och antiinflammatoriska effekter, påverkan på nervsystemets signalsubstanser, stöd till lever och mikrobiom samt hormonreglering via växtbaserade fytoöstrogener. Vissa växter kallas adaptogener, eftersom de ökar kroppens motståndskraft mot stress och återhämtning

Risker och försiktighet

Naturmedicin är inte riskfri. Kvaliteten varierar mellan produkter och vissa växter kan interagera med läkemedel.
Ett tydligt exempel är johannesört, som kan minska effekten av flera mediciner, bland annat levodopa. Även tungmetaller och bekämpningsmedel kan förekomma i importerade preparat. Begreppet ”naturligt” betyder därför inte alltid ”ofarligt”, och standardisering är avgörande för säker användning.

Naturmedicin vid Parkinsons sjukdom

Forskning om naturmedicin vid Parkinsons sjukdom fokuserar på antioxidativa och antiinflammatoriska växter som curcumin, ginkgo biloba, grönt te och resveratrol. Även probiotika, D-vitamin och aminosyror som L-tyrosin har studerats.

Ett särskilt intressant ämne är Mucuna pruriens, en tropisk böna som innehåller naturligt L-dopa. Den har visat snabb effekt i mindre studier men kräver försiktighet eftersom halten varierar och biverkningar liknar dem vid vanlig läkemedelsbehandling.

Andra spår, som curcumin och polyfenoler från frukt och bär, har lovande resultat i laboratoriemodeller men ännu begränsat kliniskt underlag. Samtidigt har stora prövningar av mitokondrie-tillskott som koenzym Q10 och kreatin inte visat effekt på sjukdomsförloppet.

Slutsats

Naturmedicinen har följt människan genom hela hennes historia – från forntidens örtträdgårdar till dagens laboratorium.
Forskningen visar att växter och näringsämnen kan ge värdefulla komplement, men också att kvalitet, dosering och försiktighet är avgörande.

För personer med Parkinsons sjukdom kan naturmedicinska metoder ibland ge stöd för symtomlindring, men bör alltid användas i dialog med behandlande läkare.

Thomas Winberg, Artikelförfattare
Maria Gyllström, Redigering och publicering

Källor

Jamshidi-Kia, F., Lorigooini, Z. & Amini-Khoei, H. (2018). Medicinal plants: Past history and future perspective. Journal of HerbMed Pharmacology, 7(1), 1–7.
Läs artikeln på herbmedpharmacol.com

Tyler, V. E. (2000). Herbal medicine: From the past to the future. Public Health Nutrition, 3(4A), 447–452. Cambridge University Press.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/11276292/

Petrovska, B. B. (2012). Historical review of medicinal plants’ usage. Pharmacognosy Reviews, 6(11), 1–5.
Läs artikeln på PubMed Central

World Health Organization (2022). Traditional medicine has a long history of contributing to conventional medicine and continues to hold promise.
https://www.who.int/