Nöden – en stadsdel i Lund

Fastigheten på bilden är byggd 1875 och den är sedan 1980 avstyckad i två fastigheter. 

Området, Ripas ängar, byggdes på 1870-talet av arbetare inom byggbranschen och var avsedda som arbetarbostäder. Husen byggdes som längor med grågula tegelfasader, sadeltak med kupor för rum på vinden, sexrutade fönster och entréer med pardörrar. Området kallades också Judéen eftersom en fjärdedel av befolkningen var judar. Flera synagogor fanns i området.

Stora familjer på 6-8 personer kunde bo på en liten yta på 25 kvm. Man hade gemensamma toaletter med andra (utedass), bara tillgång till en vattenkran och dessutom fanns det löss, kackerlackor, möss och råttor.
Man kan sammanfatta det med att befolkningen levde under fattigdom, trångboddhet, smuts och skadedjur.

Området är beläget mellan Prennegatan, Stora Tvärgatan och Södra Esplanaden och fick sitt namn på grund av levnadsstandarden. Fastigheten på bilden är byggd 1875 och den är sedan 1980 avstyckad i två fastigheter och i en av dem bor jag.

Är jag en ”riktig Nödenbo”? Döm själva. Min Far var uppväxt i området, likaså min Farmor och Farfar. Min Fars Farmor och Farfar flyttade till Nöden 1897.

Hur var det att leva i Nöden i början på 1900-talet?
Vi skall följa familjen Nordström som bodde i denna fastighet under många år.

Denna fastighet har präglats av Agneta Jeppssons gåvobrev av fastigheten till Lunds Stad och de villkoren som följde med gåvan. Agneta Jansson, vitvaruhandlare i centrala Lund, köpte 1912 Prennegatan 21 och renoverade fastigheten och höjde hyran från 12 kr till 20 kr i månaden. Hon donerade fastigheten till Lunds Stad via en stiftelse med diverse förbehåll. Bland annat fick hyran inte höjas och hade någon hyresgäst bott i fastigheten mer än 20 år så var det sedan gratis.

Vem som helst godtogs inte som hyresgäst. De skulle vara arbetsamma, dugliga i sin yrkesroll och dessutom anständiga, särskilt kvinnorna. Enligt gåvobrevet, utfärdat 22/1-1918, skulle fastigheten förvaltas under namnet ”Stiftelsen Hemgården” och ”användas till beredande av billiga bostäder åt i Lunds stad sedan minst fem år tillbaka mantalsskrivna svenska medborgare av arbetarklassen”.

Så skedde också till oktober 1975 då man på grund av kommunens vanvård fick bomma igen. Anledningen till vanvården var inlåsningen av hyran. Det saknades helt enkelt pengar till underhåll. Lunds kommun hade startat ett bevaringsprogram för äldre fastigheter och gator. Det fanns krafter att riva, inte bara denna fastighet, utan även andra fastigheter och det fanns politiker som ville sanera hela Nöden och bygga nytt.
Men tack och lov valde man att renovera, höja taket till 1,5-plans, gjorde en avstyckning och fastighetsreglering 1981 så att det blev 21a och 21b och sålde fastigheterna till privatpersoner.

9 personer i två rum och kök
När Mathilda och Johan gifte sig 1907 flyttade de in i en lägenhet vid Allhelgonakyrkan och bodde där till 1909 innan de flyttade till Prennegatan 21b. Då jobbade Johan som kusk men började jobba på Bindgarnsfabriken 1909, som låg på Prennegatan. Då hade han en lön på 17,50 kr i veckan. Han blev efter några år förman och då fick han 120 kr i månaden. Men han fick sluta 1920, 44 år gammal, då han blev sjuk som berodde på jobbet på Bindgarnsfabriken. Som sjukpensionär fick han 10 kr i månaden.

De 7 barnen föddes mellan 1907 – 1921 och under dessa år var Mathilda hemma och skötte hemmet. När Johan blev sjuk fick hon dessutom ta hand om försörjningsbördan genom att städa och tvätta åt folk. Städningen gillade hon inte eftersom ”herrskapet”, som hon kallade dem, hela tiden bevakade vad hon gjorde. I början var lönen 2,50 kr om dagen men efter några år tjänade hon 9 kr om dagen. Mathilda jobbade från klockan 7 på morgonen till klockan 18 på kvällen och sedan hade hon allt jobbet hemma också. Ständigt var 5 av barnen på barnkrubba och hon lämnade dem där innan hon började jobba. Det kostade 1 kr om dagen för 5 barn.

Lägenheterna på Prennegatan 21b och 23b såg i princip likadana ut med 2 rum och ett litet kök och en farstu. Johan låg i rummet mot gatan med tre av barnen hos sig och Mathilda låg i det andra rummet med fyra barn. Här hade hon nära till vedspisen på morgonen.

En liten tvättstuga fanns på gården och utedass och pissoir som man delade med andra. Som mest bodde man 52 personer på Prennegatan 21. Fukten gjorde att tapeterna lossnade, kackerlackorna trivdes och ”råttorna var stora som smågrisar”.

Elektriciteten kom 1925 och gasspis fick de 1930 och då kunde vedspisen kastas ut. De åt mest sill och potatis och gröna ärter. Ibland fick de råd att köpa kött av fru Borglin i Saluhallen och ibland fick de gratis köttben av fru Borglin. När familjen Nordström bodde på Prennegatan 21b första gången så fanns det en judisk synagoga i gårdshuset.

Det finns mycket mer att skriva om men jag hoppas att ni har fått en inblick om livet i Nöden mellan 1909 – 1930 och om hur det var att leva där under dessa undermåliga förhållande.

Som lundabo är det bra att känna till detta. Och varje stad har säkert sitt ”Nöden”.

Thomas Winberg

Källa: Uppsats från 1964 av Karin Frick™