Till min älskade Tösen

Vi är många medlemmar som har djur och som har haft djur. Ni som har haft djur känner igen smärtan som jag beskriver när man tvingas låta sin älskade familjemedlem somna in. Läs min berättelse.

Du föddes 20.10.2011 som en i en kull på fem. Ditt namn var Britney. Jag kallade dig alltid för Tösen. En av dina syskon var Big. Efter tolv veckor kom ni hem till mig, först till Södra Sandby och efter två år flyttade vi till Lund. På innergården till gatuhuset där vi bor har du alltid trivts. Du har älskat att vara ute i trädgården.
Åren har gått och vi har blivit mer och mer sammansvetsade. Din kärlek till mig och min kärlek till dig var äkta.

Fredag morgon 13.1.2023 lekte du med din bror, Big, och Big råkade bita dig i höger bakben. Du blev halt och på morgonen den 14.1 åkte vi till Djursjukhuset i Lund. Du röntgades men de hittade inget fel. Däremot hade du fått feber, 40,3 grader, som normalt skall vara 38 – 39 grader. Febern tydde på en infektion. Vi fick sprutor med oss hem för värk som skulle ges under tungan.

Du blev inte bättre utan på förmiddagen den 16.1 åkte vi ånyo till Djursjukhuset i Lund där de konstaterade blåsljud på hjärtat och vätskeansamling i kroppen. 2 dagar tidigare sa veterinären att ditt hjärta och dina lungor var bra. Du var sjuk och veterinären rekommenderade att du skulle få somna in.

Jag ville göra allt för dig och vi åkte till Djursjukhuset i Malmö där de tog in dig för vård och konstaterade att du hade en infektion i kroppen med risk för blodförgiftning. De satte in antibiotika men du svarade inte på behandlingen.

På morgonen den 17.1 ringer veterinären och säger att de inte kan göra mer. Jag åker in till Malmö och håller om dig och klappar och smeker dig och pratar med dig under en halvtimmes tid innan veterinären kommer och låter dig somna in. Du kände ingen ångest utan du var lugn och trygg i min famn. Du var i min famn och jag var den viktigaste personen i ditt liv.

Min sorg efter dig är gränslös. Det var villkorslös kärlek mellan oss. Jag har avlivat djur förut i livet men jag har aldrig känt så här tidigare. En viktig del av mitt liv känns borta och det försvann på några dagar. Ett liv som aldrig kommer tillbaka när du, Big och jag levde i harmoni med varandra. Jag kan inte förklara känslan. Tomhet, ensamhet, trots att Big finns kvar. Han tittar på mig, ser tårar han aldrig sett förut och han förstår på något sätt. Jag ser på honom att han också saknar dig. Han drar sig undan på ovanvåningen och känner kanske att han vill vara ensam. Jag är observant på Big men hur skall jag hjälpa Big att bearbeta hans sorg efter dig? Jag måste vara nära honom så mycket jag kan. Det är så jag kan hjälpa Big.

Big och jag har mist dig som en kär familjemedlem och mitt hjärta är krossat. Vi har levt tight ihop ända sedan jag slutade arbeta i december 2013 och jag har alltid varit tillgänglig för dig. Det har nu gått två veckor och alla mina tankar kretsar kring dig, min lilla tös. Jag är fortfarande i ett chocktillstånd och kan inte tänka klart. Du sov alltid på ovanvåningen och ofta i min säng medan Big alltid sov på bottenvåningen. Nu sover Big på ovanvåningen där han ligger på en mjuk matta. Men han går inte in i sovrummet och han går inte in i rummet på bottenvåningen där han sov och där du tillbringade sista natten i hemmet.

Jag får ta en dag i taget och tänka på alla fina år vi har haft tillsammans. Det ger mig dock ingen tröst när det gör så ont inombords.

Du älskade trädgården och jag kommer att sprida askan efter dig där. Jag har fått hem dig i en liten urna och du får stå på en byrå tills det blir tid att sprida askan efter dig.

Tack för all din kärlek! Jag saknar ditt stampande på mitt bröst. Jag saknar din nos mot min kind. Jag saknar ditt tiggande när du ville gå ut i trädgården.

Du blev 11 år och 3 månader.

Thomas
Din Husse

Lyssna gärna på SR:s program ”Hund och katt – Djurkyrkogården en plats fylld av ändlös sorg”